Nu ska ni få se!

Imorgon är det min tur att få komma till bäckenbottencentrum på Karolinska i Huddinge.

Men det är inte utan uppoffringar.

Det är nämligen så att jag fick det där efterlängtade brevet: jag hade fått en tid för undersökning! Äntligen.

Men lyckan var inte långvarig. Jag hade nämligen fått en tid på en dag då jag inte befann mig i landet. Så den fick avbokas.

Som tur var efterlystes utbildningspatienter på bakingbabies.se och jag anmälde mig som frivillig! Vem vill inte göra en gynundersökning inför ett helt gäng läkare? Nu finns det många saker jag hellre gör än just detta. Men. Nöden har ingen lag. Sägs det. Och imorgon är det dags. Imorgon ska jag blotta mina mest privata delar för ett helt gäng läkare och få höra om det finns något de kan göra för mig.

Idag är jag mindre sugen på att ställa upp, faktiskt.

Samtidigt försöker jag tänka att jag, genom att ställa upp, kan hjälpa till att utbilda läkare som i sin tur förhoppningsvis kan bli bättre på att diagnosticera skador på kvinnors underliv. Jag är ju lärare själv och det är ju någon som måste ställa upp. Dessutom är jag kanske ett extra intressant fall, med mina tre operationer i bagaget och fortsatta symtom.

Kanske är jag bara rädd att höra att de inte kommer hitta något eller inte kan göra något.

Nåja. Imorgon är en ny dag. En dag som ingen annan. Så kan jag ju uttrycka det i alla fall!

Uppdatering kommer.

Advertisements

Hur var det nu igen?

När jag idag satt med mitt sista yttrande till Löf började jag tänka på hur det var att vara nyförlöst.

Hur många nyförlösta har inte fått höra: “Det är helt normalt” på de allra flesta frågor som ställs. Det är helt normalt att läcka kiss, att ha ont vid samlag och glöm inte att “efter en vaginal förlossning kan du ju inte förvänta dig att det ska vara som förut”.

Efter min vaginala förlossning upplevde jag att den skada jag fått “inte var så farlig”, att “lite fick jag räkna med”. Inte heller var det någon som sade åt mig att ta det lite extra försiktigt pga omfattningen av skadan.

Det står inte heller i mina journaler om den barske läkaren som sade att “det är svullet” och “det är omöjligt att veta om det behöver opereras på nytt” till en orolig och nyförlöst kvinna med smärtor ochobehag i underlivet. “Du är ju nyförlöst, då känns det”.

Det är så mycket vi bara ska förväntas gå med på och inte oroa oss för. Men i mitt fall hade jag fog för min oro.

Däremot var jag ju förstföderska. Jag visste inte hur det skulle kännas och vad jag kunde förvänta mig. Som för många förstföderskor var den första tiden en djungel. Inte bara var jag skadad, jag försökte amma och lära känna denna nya lilla person som nu var en del av våra liv. Det är inte lätt att vara nyförlöst, varken med först, andra – med eller utan förlossningsskada.

Det vet jag nu.


I mitt yttrande till LÖF hävdar jag att det är något motsägelsefullt att hävda att ett snitt är mer riskabelt för en kvinna som rekommenderas att föda med snitt fortsättningsvis.

Jag vet att snitt generellt är en risk. Men jag har snittats och mitt snitt har inte följts av återbesök i mängder och kommer inte att behöva ytterligare kirurgi för att bli återställd efter den här förlossningen.

Sug på den.

Löf – en serie i tre delar?

Jag har ju, som bekant, anmält min förlossningsskada till LÖF. Jag fick, som bekant avslag på min anmälan och överklagade sedan beslutet. Och nu har jag alltså fått avslag även på min överklagan.

Så jag fick en tjock bunt med papper hem, med alla delar av min anmälan och har nu möjlighet att uttala mig en sista gång.

Jag ska alltså ha trettio dagar på mig från och med den 8 mars (datumet som stod i detta brev) att formulera synpunkter. En skulle då kunna påstå att jag blev mer än lite förvånad när det idag dök upp ytterligare ett brev från Löf där det stod att de skickat mitt ärende vidare till Patientskadenämnden.

Nehej ni!

Jag må inte vara något matematiskt geni, men jag är helt säker på att det inte gått trettio dagar ännu!

Så jag ringer personen som står namngiven på pappret som förstås redan hade gått hem för dagen… Jag kopplas till växeln som kopplar mig vidare till rätt arbetsgrupp där jag får tala med en kvinna som inser att något har gått lite tokigt. Att min handläggare förhastat sig något.

“Du har ju en bit in i april på dig”

Just det!

Mig lurar man inte så lätt!

Nu har jag helgens aktivitet klar för mig. Här ska skrivas ett yttrande!

Att vara mamma

För lite mer än ett år sedan startades en tråd i en grupp på Facebook. Tråden behandlade frågan om mammanormer och den perfekta morsan. En bild som många kvinnor matas med dagligen på sociala medier.

Och som vi alla vet är jag inte sen med att dela med mig om det “fula” med att bli mamma.

Hur som helst… Vi var ett gäng mammor som i den där tråden frågade oss själva: varför finns det ingen bok om det här? Moderskapet som det ser ut på riktigt. Så vi bestämde oss för att tillsammans skriva den där boken.

I våras kom den.

På förlagets hemsida går det att läsa:

Det heliga jävla moderskapet är en brutal och modig samling skamlösa berättelser om graviditeter och förlossningar, amning och flaskmatning, kroppsskador och själasår. Om verkligheten bakom den perfekta Instagrambilden och om det eviga, förbannade dömandet av morsor.

Med dessa texter vill vi få dig att glömma den där härliga mamman som alltid är så himla glad och självuppoffrande och klämmer ut ett barn med ett leende på läpparna, medan byxorna i vanlig storlek är på redan en kvart efter förlossningen. Hon är en chimär, ett ideal som orimliga normer har skapat men som få, väldigt få, orkar leva upp till.

Är det inte dags att det heliga jävla moderskapet, och alla förväntningar på det, ändrar riktning? Är det inte dags för oss att få vara världens bästa morsor men på våra egna villkor? Jo, det är fan dags. Nu. Håll i er, för här kommer vi – och vi kommer aldrig mera skämmas!

Även om jag inte skrivit något om boken här på bloggen förrän nu så vill jag ändå säga hur förbannat stolt jag är över vad vi åstadkommit. Från den där tråden på Facebook till en riktig bok. En helt fantastisk bok som jag tycker att alla borde läsa.

Jag bidrar förstås med min berättelse om förlossningsskadan. Men den här boken har verkligen allt för både föräldrar och blivande föräldrar men också människor i stort.

För en sak är säker. Vi måste bli bättre på att inte döma varandra, att se alla nyanser som finns i föräldraskapet men också samhället i stort. Vi är inte alla stöpta i samma form.

Och vet du? Det är inte så lätt att vara mamma alla gånger. Jag har svårt att tro att det alltid är lika fantastiskt som de där Instagrambilderna ska få oss att tro. Vilken förälder har inte fått torka upp uppnyst spagetti och köttfärssås eller skrapat ris från undersidan av strumpan?

Så mitt läs/presenttips är helt skamlöst boken jag själv varit med och skrivit.

Är du i Göteborg i slutet av september kan du dessutom träffa två av mina medförfattare på Bokmassan (det nasiztfria alternativet till bokmässan som startades av ETC).

Vill du istället träffa några av författarna i Stockholm så kommer detta att vara möjligt den 18 november på Akademibokhandeln i Skrapan.

Utöver den reklam jag spottat ur mig i det här inlägget så vill jag bara säga att jag är en mamma. I verkligheten. En verklighet som inte alltid är perfekt. En verklighet som vi alla är en del av. Vare sig vi vill eller inte.

Och glöm inte: du är inte ensam!

Njut!

När någon har fått barn pratas det ofta om att njuta. “Njut! Den här tiden varar inte länge” Tacka fan för det. Mina två barn är tre år respektive två och en halv månad. Just nu luktar allt bebiskräk och mitt tålamod har tagit en … Continue reading Njut!

En arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset

Idag anordnades BB-marschen på flera platser i Sverige.

IMG_20170820_135932_108.jpg
I Götgatsbacken på väg ner mot Medborgarplatsen

Sedan barnmorseupproret startade 2013 har det varit tydligt att det finns stora brister inom förlossningsvården. Bara under det senaste året har vi fått höra om nedläggningar, bilförlossningar och fulla kliniker. Inte nog med att kvinnor får föda på annan ort, vissa har till och med hänvisats till andra länder!

Jag hade tur (på sätt och vis) vid min första förlossning. Eftersom:

Jag fick plats på mitt önskade sjukhus trots att jag födde mitt i sommaren. Men jag vet också att min barnmorska inte fick någon rast den där dagen, och vad är det för arbetsmiljö?

Jag fick också eftervård, men enbart på grund av omfattningen av min skada. Kvinnor med mindre bristningar än min kan till exempel ha förlorat litervis med blod och uppleva mycket obehag, men får dessa eftervård? Inte som standard.

För att inte tala om hur priviligerad jag kände mig vid den här förlossningen. Jag hade en plats på mitt valda sjukhus, en barnmorska som följde oss hela vägen och framför allt märktes det att tiden efter förlossningen, de 48 obligatoriska timmarna vi stannade – även dessa, var mycket mer ordnade den här gången. Jag fick till och med en liten amningslektion!

För många kvinnor ser det inte ut på det här viset. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för var eller hur de ska föda sina barn. Kom inte och säg att vi skrämmer upp dem med våra “skräckhistorier”, om vi inte berättar så låter vi det ju bara fortsätta som det alltid gjort. Det måste ske en förändring.

För det kan inte fortsätta så här.

Vi är värda mer!

Mitt snitt

Det här inlägget har väntat på sig. Men vem hinner blogga med en nyföding mitt under sommarledigheten? Inte jag i alla fall. Men nu kommer den i alla fall. Min förlossningsberättelse, min snittberättelse.

Den 5 juni fick vi tillökning i familjen och jag genomgick det där stora, läskiga och surrealistiska snittet. Vi hade fått tid för snitt klockan 10.30, så vi lämnade storbarnet på förskolan klockan 09.00 och hade redan tidigare bestämt oss för att redan då röra oss in mot Södersjukhuset, som de tidspessimister vu är. Så utrustade med väska och babyskydd iklädda våra finaste regnkläder satte vi oss på tunnelbanan in mot stan.

Bara det. Att sitta på tunnelbanan och veta att vi var på väg in för att få träffa bebisen!

Väl på tåget (där en halv skola gått på och det var ett väldigt sorl) kände jag hur telefonen ringde. Dolt nummer. Då är det sjukvården eller pappa. Så jag svarade. Det var snittmottagningen som ville ha in oss på en gång, då personen som var planerad före mig inte behövde sin plats. Vi är redan på väg fick de till svar och vi infann oss på mottagningen ungefär 50 minuter före utsatt tid. Vi fick kläder att byta om till på direkten, Niklas fick lämna våra grejer någonstans och jag fick en infart. Fort gick det! Den här gången sattes nålen i en ven på handleden istället för mitt på handen (båda händerna!) som jag fick förra gången. När nålen var satt fick jag ett blodtrycksfall och blev svimfärdig, så jag fick dropp på en gång, piggnade till på ett ögonblick (sambon var till och med förvånad över hur snabbt jag bättrade mig) och sedan var det dags att ta hissen ner till operationssalen.

Niklas fick ta plats på en stol, medan jag fick sätta mig på operationsbordet och hälsa på alla människor i rummet. Narkosläkaren blandade först ihop mig med personen vars snitt inte genomfördes, men fick sedan koll på läget och skulle sätta spinalen. Det verkade inte vara något större problem att hitta en bra placering, men det visade sig att han behövde göra ytterligare ett försök innan den satt där den skulle. Sedan stod han bredvid och försökte få upp min puls. Det låter kanske lustigt, men jag har tydligen en vilopuls som är lite låg och de vill gärna ha pulsen över 60 under snittet.

När bedövningen börjat verka sattes kateter och snart blev det åka av!

Snittet inleddes 10.47, och efter en minst sagt intressant behandling (de hade informerat oss om att jag skulle åka runt en del på operationsbordet när bebisen tas ut) hörde jag ordet “partum” följt av en kort tystnad och sedan: skrik. Fyra minuter efter inledd operation. Då började jag gråta. Jag tror att det var ren lättnad, nu är bebisen ute, skriker, mår bra och så långt gick det ju som på räls! Att det sedan tog ytterligare 35 minuter att sy ihop det hela, var ingenting vi lade någon vikt vid. Vi hade ju bebisen nu.

Vi rullades vidare till uppvak, där bebisen fick försöka amma för första gången. När jag sedan kunde vicka på tårna fick vi åka upp till BB. Det jag reagerat på i efterhand är att även BB-vistelsen kändes mer planerad vid det här planerade snittet än det gjorde vid min förra förlossning. Och då var vi ändå på BB under tre dygn förra gången.

Den där första natten sov jag inte särskilt mycket. Jag var pigg, oförskämt pigg och kanske var det lättnaden som gav den extra energin. Men jag tänker inte ljuga. Jag hade ont. Mer ont än jag  hade efter min vaginala förlossning, trots att den gick som den gick.

Mitt snitt var enkelt. Okomplicerat. I motsats till min förra förlossning.

Och det är jag tacksam för.

Nu har jag två barn. Två barn som kom till världen på väldigt olika sätt.

Jag har också ett sjukt stort (snett) ärr på magen som ändå ger en fingervisning om vad som krävs för att få ut ett barn. Rätt jävla häftigt tycker jag.