Det här med kejsarsnitt…

Jag var (för ovanlighetens skull) på Södersjukhuset i veckan. Vi har gått på samtal både före och under graviditeten eftersom jag är rädd för att förlösas med kejsarsnitt. När jag väntade vår dotter var min största skräck inför förlossningen att den skulle sluta med ett snitt. Något som i efterhand känns som ett bättre alternativ än den skada jag fick.

Ett halvår efter min förlossning fick jag domen: vid kommande förlossningar rekommenderas kejsarsnitt. Där och då var det det värsta besked jag hade kunnat få och verkligen inte vad jag ville höra. Jag ÄLSKADE att föda barn vaginalt. Det är en av de absolut häftigaste upplevelser jag haft i mitt liv, men resan efteråt har ju varit allt annat än spikrak. Eftersom jag sedan den där halvårskontrollen dessutom opererats ytterligare två gånger har det blivit ännu tydligare att kejsarsnitt är den enda utvägen. Ändå är det inte så enkelt.

Som kvinna matas vi ständigt med information om hur mycket sämre det är att föda med kejsarsnitt. Det är farligare både för mamman och barnet, återhämtningstiden är längre, anknytningen och amningen kan bli svårare och studier visar att barn förlösta med kejsarsnitt löper större risk för allergier och astma. Det går att läsa mer om barn förlösta med kejsarsnitt här, här eller här.

Men nu när kejsarsnitt är mitt enda alternativ, så är det som om riskerna inte finns! Och hur sjukt är inte det? Jag förstår att de inte vill stressa någon som jag, som redan är hispig, men hjälper det verkligen att låtsas som ingenting?

Aftonbladet har just nu en serie om förlossningsskador och jag blev måttligt provocerad av följande artikel:

Screenshot_2017-05-16-11-21-53
För det första framställs kejsarsnitt i rubriken som något riskabelt. Detta följs sedan upp med “utan medicinska skäl”. Motsägelsefullt om något. Är riskerna plötsligt obetydliga om det finns medicinska skäl? För det är så det har känts i de samtal jag haft. För mig är kejsarsnitt det enda alternativet. Riskerna med en vaginal förlossning är helt enkelt för stora med ett underliv som redan sytts ihop så många gånger. Men det är ju fortfarande riskabelt.

Och det har tagit tid för mig att förlika mig med tanken på kejsarsnitt. Vid ett tillfälle kändes inget av förlossningssätten som ett alternativ och jag hoppades innerligt på att ett nytt sätt att ta ut bebisar på skulle uppfinnas innan det var min tur att få ut det här lilla livet. Typ: “Beam me out Scotty”. Pling, så var det klart! Hade inte det varit helt fantastiskt? Men nej, kejsarsnitt är mitt förlossningssätt.

Screenshot_2017-05-20-19-22-50
En bild som dök upp i mitt Facebookflöde häromdagen.

Jag kommer bara att få nästa bebis på ett helt annat sätt än jag fick min första. Jag får uppleva båda sätten att föda på. Det är rätt häftigt faktiskt.

Trots min egen rädsla förstår jag helt och fullt att kvinnor vill föda med planerat kejsarsnitt. Idag är jag i vecka 37+0 (dvs tre veckor före fulltid) och jag vet vilket datum mitt barn kommer. Jag vet att jag kommer att ha en barnmorska med mig under hela förloppet (till skillnad från vid en vaginal förlossning).

Jag vet också att födelsevrålet publicerade en bild för några dagar sedan som visade att det redan nu i maj var fullt på alla förlossningskliniker i och runt Stockholm. För min del känns det tryggt att veta att jag har min plats trots att jag föder i Stockholm i juni.

Alla har inte den lyxen.

Jag tänker på dessa kvinnor.

Ofta.

 

På håret!

Med fyra dagars marginal har jag nu äntligen överklagat mitt beslut till patientskadeförsäkringen, eller LÖF som det också heter. De hävdar nämligen att min skada inte kunnat undvikas (vilket verkar vara deras standardsvar, bara det faktum att Hanna fick avslag är ju absurt).

Så jag försökte vara saklig och radade upp tre förslag på behandling som hade kunnat utföras, vilka kanske inte gjort mig helt skadefri men som kanske hade kunnat förminska skadeområdet något. Så nu sätter jag igång den karusellen igen. Det är bara att hoppa på!

Känslostorm!

Idag är det ett år sedan jag opererades sist. Ett år sedan mitt tredje lagningsförsök som ju tyvärr inte heller gick hela vägen. Men det är nog inte bara det som gör mig känslig idag.

Utöver det faktum att jag är gravid (och för tillfället onödigt känslig) är vår dotter sjuk, vilket har resulterat i en del sömnstörda nätter i en obekväm säng i hennes rum och missad arbetstid. Det gör inte underverk för min kropp och själ just nu. Dessutom tog hela familjen sig ut i snöstormen idag eftersom jag hade en läkartid på Södermalm. Eller ja, vi hade precis kommit fram när jag kollade på kallelsen och insåg att det stod 22 mars. Så det var ju bara att vända hem igen.

Sedan i höstas har jag jobbat 65%, pluggat 50% och fått avslag på min ansökan till LÖF (som jag fortfarande inte överklagat – börjar bli bråttom nu). Jag har dessutom arbetat med ett gäng sköna morsor i ett skrivprojekt. “Det heliga jävla moderskapet” är titeln på den bok detta arbete resulterat i – går att hitta på Akademibokhandeln under våren!

Ikväll fick jag tillbaka den slutgiltiga versionen av mitt kapitel. Där jag berättar om mina erfarenheter kring förlossningen och tiden efteråt. Jag läste min text och trots att jag läst den förut (det är ju jag som både skrivit och upplevt det!) så började jag gråta. Det kan ha varit lättnad – äntligen är det klart – eller så är det något annat.

Jag vet inte om det är det faktum att jag har ett nytt litet liv som växer inom mig och som oundvikligen ska komma ut som just nu gör mig lite extra känslig. I över två år har jag vetat att kommande barn kommer att förlösas med kejsarsnitt. Jag känner mig dock inte mer redo för det. Vad det är som skrämmer mig (utöver det stora snittet på magen) är dock oklart. Kanske är det att behöva vara vaken på operation igen. Kanske är det rädslan att återigen kanske behövas skiljas från bebis och sambo för att ligga ensam på uppvaket. Kanske är det helt enkelt rädslan för komplikationer. Jag är ju rätt bra på sådana, trots allt.

Annars känns det rätt overkligt att något som började i en tråd i en grupp på Facebook snart är en färdig produkt, redo att ta världen med storm. För inte fan kommer vi låta det här gå obemärkt förbi. Vi skriver den här boken av en anledning.

Alla borde läsa den. Varesig de är föräldrar, tänker bli föräldrar eller aldrig ens tänkt tanken att bli föräldrar.

När jag skriver det här märker jag att dagens inlägg inte riktigt går ihop. Men det är väl lite så det ser ut i min hjärna just nu. Det går inte riktigt ihop helt enkelt.

Hur som helst är jag så ofantligt stolt över det vi gjort.

Och det är nog ändå dagens största känsla.

Är det säkert att föda barn i Sverige idag?

Jag har skrivit mycket om situationen i Stockholm när det gäller förlossningsvården. Det faktum att kvinnor i Stockholm har störst risk att drabbas av allvarliga brister är ingen nyhet om du läst här förut.

Inte nog med detta. Jag har kommit i kontakt med många kvinnor som inte får tillräckligt god uppföljning efter sina förlossningsskador och som inte blir trodda när de söker vård. Ofta beroende på var i landet de befinner sig. Något jag också skrivit om tidigare.

Det är här skon klämmer.

Vi bor i Sverige. Vi är strax över 9 miljoner människor som befinner oss på en begränsad yta. Inom sjukvården erbjuder vi kvinnor cellprovtagning och mammografi för att hitta sjukdomar i ett tidigt skede. I Sverige har vi alltså lyckats samordna detta. Vad vi däremot inte lyckats samordna är nationella riktlinjer när det kommer till förlossningsvården. Att föda barn är inget nytt koncept som nått lilla Sverige, det är något som skett här i alla tider.

Ändå lägger du ditt och ditt barns liv i händerna på personer som, beroende på var i landet du bor, inte har några riktlinjer att gå på. Detta gäller allt från IVF-rutiner, fostervattenavgång och förlösning med sugklocka till bedömning av förlossningsskada och efterkontroller.

De senaste dagarna har ett inlägg spridits på Facebook där det är tydligt att en mamma, om hon fått hjälp på annan ort, med största sannolikhet haft sitt barn i livet idag. Jag grät när jag läste hennes inlägg, för hur ska vi som inte har någon medicinsk utbildning egentligen kunna veta (framför allt vid första barnet) att någonting inte står helt rätt till? För att inte tala om mamman och barnet som dog i Växjö tidigare i år, eller trillingarna på Södersjukhuset. Vi litar på sjukvården. I ett land som Sverige idag borde vi kunna göra det.

Men det kan vi inte.

Vi måste sluta upp med att vara så naiva. Vi måste styra det här sjunkande skeppet åt rätt håll så att så få kvinnor, barn och familjer som möjligt drabbas. Så svårt kan det väl inte vara? Vi är inte ett land med 300 miljoner människor. Vi är Sverige. Om vår sjukvård nu är så fantastisk som vi får den att låta, hur kommer det då sig att så många barn och mammor råkar illa ut, år efter år?

Hur gör jag, som vanlig dödlig, för att få bollen i rullning?

Hur många fler historier ska vi behöva höra innan någonting händer?

Jag kan inte svara på huruvida det är säkert att föda barn i Sverige idag. Men jag är övertygad om att det kan bli säkrare.

Ska det behöva vara såhär?

För över två år sedan skadades jag under min förlossning på södersjukhuset i Stockholm. Löf har nu beslutat att jag inte kan få någon ersättning för den skadan eftersom den var “medicinskt motiverad och utfördes på ett korrekt sätt och enligt en vedertagen metod”. Visst.

Men nu sitter jag här, två år senare, fortfarande inte återställd. Jag har två operationer utöver operationen som skedde i samband med förlossningen under bältet och kommer behöva ytterligare en i framtiden. Hade de inte dragit ut mitt barn med den där förbannade sugklockan hade det inte blivit såhär. Och nu kan jag inte få någon ersättning? Jag ska bara leva med det faktum att det blev såhär?

I helvete heller.

Jag pratade precis med en Jonathan på LÖF och blev bara irriterad, arg och ledsen (vilket inte är en optimal reaktion att ha på jobbet). Så nu ska jag lugna ner mig innan jag börjar överklagnings- och omprövningsprocessen.

Jag ger inte upp än.

Ännu en enkät!

Jag fick för ett tag sedan en enkät att besvara, åtta veckor efter min operation (har det verkligen gått så lång tid?) som jag ännu inte har besvarat. Eftersom jag haft annat att tänka på så fick jag en påminnelse häromdagen. Som vanligt går enkäten att fylla i digitalt, men jag föredrar att göra det på papper eftersom jag då kan vara lite extra bitter och lägga till sådant jag tycker saknas.

Enkäter ett ganska dumt påfund egentligen då de lämnar väldigt lite utrymme för egenheter. Och som vi alla vet så är jag ju en stor och unik egenhet.

De kommer att älska mitt svar.

Jag passade också på att uppdatera min ansökan till LÖF häromdagen, eftersom jag har reopererats, varit sjukskriven och ändå inte blivit bra. Passade på att berätta explicit om de problem jag fortfarande har i och med min skada. Alltid trevligt med lite detaljer!

Men nu har jag tagit en alldeles för lång paus från mitt arbete – jag måste återgå till att läsa fascinerande bedömningsanvisningar från skolverket. Vad annars kan man göra en helt vanlig måndag klockan 21.46?

På återseende!

Hur ska det här sluta?

Nu är det snart sommar och som vanligt går förlossningsvården på knäna. BB Sophia stängde för ett par dagar sedan och häromdagen nekades en kvinna plats på Södertälje sjukhus vilket ledde till att hon födde sitt barn en bil på Essingeleden.

I sommar är det två år sedan jag födde mitt barn mitt i vad som blivit en traditionell sommarkris på BB. Jag är glad att det var den sommaren jag födde och inte den här sommaren, för den här är värre. Nu saknas de förlossningsplatser som både BB Sophia och Södra BB erbjöd.

Det må saknas bevis för att personalbristen hänger ihop med antalet allvarliga bristningar, då alla kvinnor har med en barnmorska vid utdrivningsfasen av förlossningen. Men om dessa barnmorskor är stressade över det faktum att de har ytterligare en mamma att ta hand om, i ett annat rum, med andra förutsättningar och det dessutom står flera andra mödrar i kö för att få komma in och föda sina barn, kan då inte beslut stressas fram och skador inträffa? I mitt fall minns jag att de uttryckligen sade att “de trodde att det här skulle ta tid” när vi kommit in till förlossningen – vi fick också lära oss under förlossningsföreläsningarna att barnmorskorna hade hand om två kvinnor som befann sig i olika skeden i sitt förlossningsförlopp, samtidigt. Men alla kvinnors förlossningsförlopp ser inte likadant ut. Vi är inte alla stöpta i samma mall. Och det är häri problemet ligger.

Detta leder oss fram till problemets kärna och ett ämne jag kommer att återkomma till. Somar Al Naher uttryckte det fantastiskt bra i sin ledarkrönika på Aftonbladet igår:

 Förlossningsvården är ett sorgebarn. Under lång tid har kvinnovården inte ­prioriterats. Det har varit viktigare med jobbskatteavdrag och annat som fram­förallt gynnat män. Och det är väl det som allting kokar ner till i slutändan. Krisen inom BB är återkommande därför att den antagligen främst drabbar kvinnor. De som föder barnen är kvinnor och majoriteten som arbetar inom förlossningsvården är ­kvinnor. Man skulle kunna säga att den som vill veta hur kvinnor har det i ett land ska ­kika in i en förlossningssal. Vården säger ­något om hur högt ett samhälle värderar kvinnor och i slutändan liv.

 

Läs. Låt det sjunka in.

Vi hörs igen. Snart.