Month: July 2015

Trött och tankspridd

Jag är lite av en tänkare. Jag tänker väldigt mycket. Jag ältar kanske också lite väl mycket ibland.

Tanken med det här inlägget är att jag ska dela med mig av vad som försiggår i mitt huvud just nu. Det senaste året har bestått av mycket tänkande och en hel del ältande. Min skada går inte att få ogjord. Så varför uppehålla sig med att tänka på det?

Det är ju förstås svårt att låta bli att tänka på det när jag måste ränna tillbaka till sjukhuset i tid och otid. Jag har varit sjukskriven sedan den 15 juni, då jag opererades för mina besvär. Nu är min sjukskrivning snart slut och jag oroar mig istället för att operationen inte lyckats. Jag tänker på hur många gånger det egentligen går att opereras för samma sak. Om hur mycket jag måste bråka för att känna mig nöjd, känna mig någorlunda återställd. Hur länge jag ens orkar bråka.

För att inte tala om hur trött jag är på att ha så många människor som tittar på mina privata delar.

Framför allt är jag trött på att hantera det här. Jag har faktiskt annat att tänka på. Barnet ska snart börja i förskolan, jag behöver börja söka jobb och vi fixar och har oss för fullt här hemma. Det är så mycket att tänka på (förutom min kropp) att jag inte vet var jag lägger saker, vart jag ska eller vilken dag det är.

Jag är trött helt enkelt. Är nog därför jag är lite dålig på att uppdatera här.

Eftervård – en inledning

Till att börja med vill jag säga att det är svårt att skriva den här bloggen. Det är svårt att skriva tillräckligt mycket information utan att utelämna mig själv för mycket. Under det senaste, minst sagt, händelserika året har det varit många besök på Södersjukhuset – alla med skiftande mottagande och resultat.

Det kommer inte heller att presenteras några ingående detaljer om mina besvär här. Jag kan inte dela med mig av så pass mycket personlig information, jag ska trots allt ut i arbetslivet igen.

Däremot kommer det att skrivas rätt krisiskt om den vård jag fått, om kvinnovård generellt och vad jag tycker bör förändras. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Kvinnor i Sverige idag ska inte behöva skadas i den utsträckning de gör, oavsett om det gäller allvarliga bristningar, klipp med slöa/trasiga instrument (jo – det händer), akuta kejsarsnitt eller någon annan form av förlossningsskada. Kvinnor ska inte få vare sig fysiska eller psykiska men av sina förlossningar.

Jag tänker inte vara tyst om det här. Men min resa är lång och jag behöver mer tid på mig om jag ska skriva om min eftervård. Kanske behöver jag till och med dela upp det i flera olika delar.

På återseende!

Att betygsätta sin förlossning

Efter min förlossning dröjde det ungefär tre timmar innan jag rullades upp på operation, sedan ytterligare tre timmar innan jag återförenades med min familj. Ytterligare några timmar efter att vi kommit till vårt familjerum (eller var det dagen därpå?) på BB fick jag min journal utskriven då den skulle gås igenom med en barnmorska. Sagt och gjort, dagen efter min förlossning gick vi igenom händelseförloppet och jag fick betygsätta min förlossning. Jag berättade att jag inte var så imponerad av den personal som tog emot oss när vi först kom till förlossningen, men att Elisabeth och Linnéa (som dök upp vid skiftbytet) var helt fantastiska. Att jag upplevde förlossningen som rätt bra, trots att jag inte fick den smärtlindring jag hade velat ha, att jag fick värkstimulerande och att det slutligen gick som det gick.

Nu har jag haft lite tid att tänka. Det har gått ett år och jag har mer distans till min förlossning. Vi pratade ju om personalen där jag uttryckte mina åsikter tydligt om just dem. En sfinkterruptur förstör ju upplevelsen ganska rejält, så hade de frågat mig idag hade nog betyget blivit lägre. Nu vet jag ju dessutom att pudendusblockaden var en dålig idé, livet ser lite annorlunda ut och jag befinner mig inte längre i den “nya-bebis-dimman”. Jag sitter på mer kunskap nu, och mer bagage.

Jag gav min förlossning 7,5 av 10, något som blev en 8 eftersom jag inte fick ge halva poäng. Hade jag bara behövt betygsätta barnmorskan och undersköterskan hade de fått full pott. Ett år senare tycker jag fortfarande att de gjorde hela min upplevelse fantastisk. Men att säga exakt vilket betyg jag skulle sätta idag är svårt och då är jag dessutom lärare. Det är själva slutfasen (sugklockan), operationen, informationen efteråt och eftervården jag är mest kritisk till, förtjänar själva förlossningsupplevelsen verkligen ett sänkt betyg då? Jag är inte så säker på det. Snarare blir jag bara mer och mer osäker på vad som räknas till förlossningen och vad som räknas som eftervård.

Idag har jag dessutom skickat in min patientenkät. En enkät som (inte helt oväntat) inte gav mycket möjlighet till kritik. Men det stod å andra sidan att mina svar ligger till grund för eventuell fortsatt vård. Så nu får vi väl se hur lång tid det tar till de hör av sig.

Om de hör av sig.

Det är skillnad på nyheter och nyheter

Jag tittar sällan på morgon-tv. Detta beror främst på att vi försöker begränsa vår dotters skärmtid, men beror också på att hon kräver rätt mycket uppmärksamhet av mig om mornarna att jag nu för tiden helt enkelt inte har tid att koncentrera mig på vad de säger.

Imorse tipsade min syster mig om att de på Nyhetsmorgon (Tv4) pratade om en satsning i att minska antalet kejsarsnitt. Intressant tänkte jag, eftersom förlossningsskadorna bara ökar i och med användandet av sugklockor. Så jag tittade på klippet med den fina titeln Sjukhus försöker få ner antalet kejsarsnitt – “Ska bara användas för att rädda liv” (länk).

Till att börja med handlar det om akuta kejsarsnitt, inte kejsarsnitt generellt. Det talas dessutom om användandet av just sugklockor och försök att minska användandet av just dessa hjälpmedel för att få kvinnor att föda “normalt”. Förlossningsöverläkaren från Linköpings universitetssjukhus nämner att riktlinjerna var lite oklara, men i övrigt säger de inte mer än att “de lyckats få ner antalet akuta kejsarsnitt”.

Då undrar jag vad tanken med detta inslag var från fyrans sida. Ville de visa på att förlossningsvården har möjlighet att bli bättre så lyckades de inte med den bedriften. Snarare lyckades de med att fylla ut fem minuter av sändningen med en generell diskussion om förlossningsvården i Sverige. Utan att presentera en enda siffra. Var är nyhetsvärdet i det där klippet?

Det kommer inte att ske något med förlossningsvården om ingen pratar om de faktiska siffrorna eller de faktiska förbättringarna.

Nej Tv4, gör om, gör rätt!

Enkät

Jag hinner tyvärr inte skriva något längre inlägg idag.

Däremot kan jag meddela att jag nu har fått en enkät att besvara, ett år efter min skada. Det ska bli väldigt intressant att se vad de vill veta – för jag har rätt många åsikter, framför allt om den eftervård jag fått!

Förlossningspersonal

Idag tänkte jag skriva ett inlägg om den personal jag hade med mig under min förlossning, eller ja, barnmorskan och undersköterskan som tog över vid sjutiden på morgonen och var med när bebisen tillslut kom ut. Elisabeth och Linnéa hette de och de var fantastiska båda två.

Det första barnmorskan fick göra när hon hälsade på mig var att undersöka hur öppen jag var, något jag var fullt medveten om och vi skojade om hur kliniskt det kan vara när man möter någon för första gången. Hon konstaterade där och då att jag var fullt öppen och grusade därmed mina förhoppningar om att få ryggmärgsbedövning. Allt jag hade (fram till senare, då pudendusblockaden sattes) var alltså lustgas. Den hjälpte inte till med mycket mer än att vara ett sätt för mig att kontrollera min andning. I samband med de smärtor jag upplevde blev jag oerhört sarkastisk och bitter. Enligt min uppfattning ville hon att jag skulle byta ställning till höger och vänster, pröva förlossningspall, boll, ligga på sidan och dessutom var det ett himla tjat om att jag skulle kissa. Jag tyckte att hon kunde göra allt det där istället och uttryckte mig i stil med: “jag bytte ju precis till den här ställningen, du kan byta ställning!”.

Det var så himla skönt att de hängde med i mitt bittra sätt och den jargong vi hade. Vi skrattade mycket och hade det väldigt trevligt där inne i förlossningsrummet, trots mina jämna plågor. Vid något tillfälle drogs det till och med ett ordskämt av undersköterskan – något som framför allt uppskattades av sambon, men även av mig. Ingen av oss kommer dock ihåg sagda ordskämt idag. Tyvärr.

Min upplevelse är att dessa två kvinnor spenderade väldigt mycket tid inne hos mig, trots att jag vet att de hade en annan förlösande kvinna att ta hand om i en annan förlossningssal, jag tror inte ens att de fick tid till att äta lunch. Trots den stress som dessa två kvinnor måste upplevt den dagen (och säkert många andra dagar för den delen) fick de mig att känna mig väl omhändertagen, både fysiskt och psykiskt, och jag var aldrig orolig. De verkade dessutom genuint glada över att få vara med när vi fick träffa vår dotter för första gången.

Jag är glad att det var dessa två kvinnor som var med när jag födde mitt första barn. De fick en minst sagt smärtfylld situation att kännas både rolig och avslappnad – de gav mig en fantastisk förlossningsupplevelse. En upplevelse som inte försvinner på grund av vad som skedde under de tre sista minutrarna av min förlossning eller de tolv månader som gått sedan dess.

Att föda barn är det häftigaste jag gjort och i samband med min förlossning träffade jag två kvinnor jag aldrig kommer att glömma. Jag undrar ibland om de minns oss?

Det här med smärtlindring…

Jag lärde mig något nytt när jag skrev mitt inlägg igår. Det jag lärde mig gjorde mig både ledsen, fundersam och lite arg. I samband med att jag skrev om min pudendusblockad och länkade till 1177.se, läste även jag på om just denna smärtlindringsmetod.

Det går bland annat att läsa att den tidigare varit populär men numera har ersatts av andra metoder eftersom bedövningen kan “göra så att värkarna minskar och blir färre. Dessutom kan det bli svårare att krysta eftersom bedövningen kan vara så effektiv att man inte får rätt känsla för när och hur man ska krysta”.

När jag delade min nyfunna kunskap med min sambo brast det lite för mig. Jag har berättat för honom efter förlossningen att jag blev förbannad på honom när han satt bredvid mig och sa hur duktig jag var under förlossningens slutskede. Detta för att jag kände mig allt annat än duktig, det kom ju ingen bebis hur jag än gjorde och inte heller fick jag någon direkt känsla för hur jag skulle göra när jag krystade.

Så här i efterhand, när jag skriver och reflekterar kring det, är det mycket lättare att ställa de intressanta frågorna. Som till exempel:

  • Varför ge en kvinna med försvagat värkarbete en smärtlindring som kan försvaga värkarbetet ytterligare?

Med facit i hand är jag inte förvånad att det gick som det gick. Kanske är det tur att jag inte fått iväg min skadeanmälan till LÖF ännu. Jag lär mig massor av nya saker som ligger till grund för min anmälan. Jag försöker verkligen att se det positiva i det negativa.

Glaset är halvfullt idag.