Min förlossning – Min skada

Jag hade en väldigt avslappnad inställning till att föda mitt barn, att det blir som det blir, när och hur det nu blir. Jag är påläst och känner många kvinnor som fött många barn utan större problem. Trots ett ganska stort kontrollbehov normalt sett, så var jag inte ett dugg nervös inför förlossningen.

Min förlossning startade helt normalt, jämna starka värkar och ett snabbt öppningsskede. Efter nästan fem timmar på förlossningen bedömdes progressionen som långsam och värkstimulerande dropp sattes in. Fosterövervakningen visade senare att bebisen tyckte att det hela var lite väl ansträngande och slutligen togs beslut om att förlösa mig med hjälp av sugklocka. Mycket riktigt sattes en sådan och ut kom min dotter. Ett enda drag och ut kom hon i så kallat vidöppet läge.

Efter förlossningen fick jag förklarat för mig att det uppstått en kraftig bristning och att jag skulle sys på operation. Jag förstod då att det kanske var illa, men jag hade inte särskilt ont och tänkte att det kanske bara var ett par extra stygn som behövdes. Det var inte förrän jag låg på operationsbordet som jag hörde läkaren i samband med operationsförberedelserna, yttra orden total sfinkterruptur som jag till fullo förstod vad som hade hänt. Känslorna och tankarna som slog mig då är omöjliga att beskriva. Jag visste vad en sfinkterruptur innebar och föreställde mig resten av mitt liv fyllt av analinkontinens. Kunde de inte sagt som det var till mig när jag fortfarande var nere på förlossningen, där jag åtminstone hade stöd av min sambo, istället för att säga det över mitt huvud där jag låg, bedövad men fullt medveten? Nu låg jag där, jag frös, kände mig ensammast i hela världen och försökte att inte gråta.

Operationen varade i ungefär en timme och jag återförenades med min lilla familj efter nästan tre timmars frånvaro. Här kan ni, om ni är intresserade, läsa den folder jag fick när jag kom till BB.

Den typ av förlossningsskada som jag drabbades av vid min förlossning är alltså en sfinkterruptur grad 3. Jag lever inte det liv fyllt av analinkontinens som jag hysteriskt föreställde mig för ett år sedan, men jag har förutom väldigt många återbesök på Södersjukhuset det senaste året nu omopererats och är därför igång med fler återbesök.

Detta är, något förenklat, min historia. Så här långt.

Advertisements

5 thoughts on “Min förlossning – Min skada

  1. Grymmt att väga skriva om de, tyvärr är det väl tabu att prata pm precis så som många andra ämnen kring graviditeter och barn. Jag trodde jag klarade mig bra. Efter en 9 dygn lång förlossning efter igångsättning samt att Leon fick lite hastigt komma ut pga syrebrist blev jag klippt utan bedövning och sprack en del. Klarade mig otroligt mycket bättre en dig tack vare mitt klipp problemen började efteråt, med galet felsytt underliv och hud som sytts på “fel sida”. Det är tur ingen annan en sambon ser mig där nere haha men smärtan och blödandet och alla återbesök för att ta bort 5kronors mynt stora hudflikar son ligger på utsidan räcker… 9 veckor efter förlossningen böder de fortfarande men inte pga livmodern utan pga sprickor som en kan läka ihop ordentligt:/

    1. Nio dygn?! Låter mer som tortyr än förlossning tycker jag. Jag har hört fruktansvärda berättelser om kvinnor som klippts utan bedövning och med slöa instrument. Det är fruktansvärt att det ska behöva hända överhuvudtaget.

      Någonting måste ju kunna göras? Det är ju synd bara att en ska behöva tjata sig till hjälp eller betala för den själv för den delen.

      1. Jaa det är hemskt hur illa de kan gå, om vi får fler barn så kommer ja vilja bli snittad kommer inte våga föda naturligt igen tyvärr, så skall det inte vara:(

      2. Jag har blivit rekommenderad att inte föda fler barn vaginalt, vilket för mig är en väldigt stor sorg. Dessutom skrämmer tanken på kejsarsnitt mig.

        Men nu vet jag i alla fall hur det blir om vi vill ha fler biologiska barn. Då får jag förbereda mig för ett kejsarsnitt istället.

        Jag tror att det är väldigt lätt att bli rädd för att föda barn när kroppen och knoppen går igenom en förlossning som inte är normal. Och det är ju inte så konstigt.

        Hoppas att du blir bättre snart och att det går att hitta en lösning för dig om du har ont och har problem. För du ska inte behöva nöja dig, det tänker inte jag göra. Jag kanske inte blir vad jag var, men jag vill ju i alla fall fungera normalt och känna mig normal.

  2. Alla hemska historier om allt ni modiga kvinnor går igenom gör mig ju inte direkt mer sugen på att “skaffa” barn… Förlossningsskräck är väl ett skäl så gott som något (ett som dock inte är ett giltigt skäl om man pratar med de flesta. “Det är jobbigt, men det är sååå värt det” brukar man få höra… Nu har ju jag sjuttielva andra orsaker till mitt beslut så jag lyssnar inte så mycket på deras oförstående (och i vissa fall dömande) kvitter.
    Att ni står ut är ett under, och att kvinnor ens överväger att bli gravida igen efter en sån här erfarenhet är för mig helt obegripligt – ni har all min vördnad, respekt och kärlek! ❤️

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s