Month: September 2015

Kortvarig lycka?

För en månad sedan skrev jag om mitt senaste återbesök på Södersjukhuset, där jag träffade överläkaren och vi pratade om framtida ingrepp. Jag var förhållandevis nöjd med min situation då och tyckte att ett nytt möte om ett halvår var en ganska bra idé.

Nu tycker jag inte det längre.

Jag har fått tillbaka vissa biverkningar som gör mitt vardagliga liv både knepigare och obekvämt. Under kvällen har jag därför försökt att få fram ett nummer att ringa imorgon, med förhoppningen om att vi kan tidigarelägga vår eventuella operationsplanering. Detta visade sig lättare sagt än gjort.

Jag är redan mycket medveten om att en ny operation inte kan ske förrän allt är läkt som det ska sedan den förra operationen, men det är faktiskt rätt tröttsamt att gå omkring och vänta på att få bli lite normal igen. Och det är ledsamt, frustrerande och irriterande. Det är ju inte så att jag inte har annat att tänka på.

Det känns lite som att delar av mitt liv har stannat upp, sorterats bort och måste hanteras vid ett annat tillfälle. Separat men samtidigt en så stor del av mitt vardagliga liv. Det är svårt att förklara. Men det är inte direkt några positiva och glädjefyllda tankar som snurrar runt i mitt huvud för tillfället.

Hur som helst så är det ingen höjdare att inleda helgen med att vara irriterad, arg och upprörd över min kropp och dess förutsättningar.

Det var någon på min Facebooksida som hade gillat ett inlägg från BB Stockholm där de beskrev en vacker, harmonisk förlossning och jag kände att jag bara blev cynisk och bitter och ville skriva en kommentar om hur “fantastiskt” det är att få barn (jag lät bli). Missförstå mig rätt här, att få barn är det häftigaste jag varit med om, men det är inte bara solsken och änglakörer.

Jag är i stort behov av ett pep-talk, någon som känner sig sugen att ställa upp med ett?

Att inte prata om sin skada

Svt i södra Sverige har den senaste tiden gjort en satsning på reportage om förlossningsskador, som jag rekommenderar andra att titta på (här finns en länk till flera artiklar). Varken Jenny eller Helena har varit med om samma typ av skada som jag, men är ändå minst sagt skadade av sina graviditeter och förlossningar. I ett reportage med en kvinna som kallas Lena pratar de däremot om just sfinkterrupturer.

Det som är gemensamt för alla dessa reportage är att bemötandet är så dåligt. Att kvinnor får räkna med “lite besvär” efter att de fått barn.

Men det är väl ändå inte lite besvär dessa kvinnor beskriver? Skärpning kvinnosjukvården!

Jag hoppas innerligt att vi kan komma ifrån att som kvinnor få höra att vi inte ska tro att vi ska fungera som vi gjorde innan vi födde barn. Det är inte det vi kräver. Vi kräver att få fungera någorlunda normalt!

Dessutom ska ingen kvinna behöva skämmas för det här. Att prata om det som händer inom förlossningsvården idag krävs för att den ska förändras och för att de pengar som nu skjuts in i förlossningsvården ska kunna göra någon nytta!

Jag skäms inte att prata om min skada, eftersom det inte är mitt fel att den uppkom. Andra kvinnor borde inte heller skämmas. Så min uppmaning till andra med förlossningsskador är att prata om det, informera er omgivning – annars kommer ingen förändring att ske. Tyvärr.