Month: October 2015

Upp och ner, ner och upp

Jag är en väldigt känslosam person. En person som idag återigen varit på Södersjukhuset och sedermera fått hantera alla känslor som uppkommer i samband med detta. Därför tänker jag koncentrera dagens inlägg på just känslor.

Ett av de största problemen inom sjukvården är att de inte kan hålla tiden. Jag hade tid klockan 14.30 idag. Tjugo minuter senare hade jag ännu inte fått komma in på mitt läkarbesök. Detta gör mig så trött. Det är ju inte så att jag älskar att vara på sjukhuset, titta på tv4 och vänta på att någon ska titta på mina privata delar. Jag får ofta vänta fem, tio minuter innan jag får komma in (gäller alla vårdinrättningar) vilket får mig att undra om min tid inte är värd någonting? Det är så fruktansvärt tröttsamt.

Att besöket sedan stressas igenom och jag inte hinner ställa de frågor jag har gör mig ännu tröttare. Dessutom får det mig att känna mig oviktig. En känsla jag absolut avskyr.

Det säger kanske sig självt att ledsamhet ligger nära till hands efter en skada som min. Jag är 30 år gammal och är förstörd. Bara det faktum att jag inte fungerar normalt, ser normal ut, eller kan gå tillbaka till mitt normala liv gör mig ledsen. Att inte få föda fler barn vaginalt, att behöva opereras igen, att stressa igenom ett läkarbesök och gå därifrån stressad gör mig ledsen.

Samtidigt sitter jag inne med mycket ilska. Jag är inte bara trött och ledsen av ovan nämnda anledningar – jag är arg också. Eller ja, irriterad, vresig, och förbannad. Generellt är jag rätt upprörd.

Men idag var jag nog mer förvirrad än något annat när jag var klar med mitt besök. Jag hade sett fram emot att träffa läkaren eftersom hon tidigare verkat så förstående. Till viss del var hon ju det även idag, hon förstod varför jag bett om att få komma tillbaka tidigare och skickade remiss om operation i februari (efter mitt önskemål).

De frågor jag förberett inför mitt läkarbesök fick jag dock inte besvarade. Som tur var fick jag träffa en sköterska så att jag inte behöver komma tillbaka igen förrän på operationsdagen. Till henne sade jag att jag hade en del frågor som jag inte hunnit ställa och därför inte fått svar på. Att jag känner mig lite vilse. Sköterskan sa att hon skulle meddela läkaren om detta.

En och en halv timme senare står jag i en butik och försöker tygla mitt vilda barn när telefonen ringer. Då är det läkaren. Hon låter mindre stressad och mer angelägen att besvara de frågor jag haft. Vi talades vid en stund och efter att vi lagt på känner jag mig något mer avslappnad och är lite gladare. Mina frågor är långt från besvarade och jag kommer, även om kommande operation går bra, tydligen inte vara helt klar med sjukvården.

Så nu sitter jag här och skriver, hanterar mina känslor och delar med mig av dem till er. Det är ju vad det här går ut på. Topparna och dalarna efter min förlossning.

Att det ska gå upp och ner på det här viset på en och samma dag, det klarar jag mig bra utan i framtiden.

Den som väntar på något gott…

Livet rullar på i vanlig ordning. Eller ja, det är ju inte så vanligt för mig det här livet, det är i själva verket rätt nytt.

Jag fick ett jobb ganska snart efter att vi inskolade barnet på förskolan och har nu fullt upp med att hantera detta nya liv. Att hinna göra mig själv i ordning, sedan barnet, ta henne till förskola och mig själv till jobbet. Sedan hämta, gå hem och laga mat, äta och slutligen lägga barn – för att sedan, något avstängd, parkera mig själv i soffan. Det blir inte mycket gjort på kvällarna nu för tiden.

Det som har hänt sedan sist är att jag nu har anmält min skada till LÖF och blivit tilldelad en handläggare. Så nu antar jag att jag väntar. Jag har ingen aning hur länge jag kommer att få vänta dock.

Jag väntar dessutom på att få komma tillbaka till Södersjukhuset och diskutera en ny operation. Det är mindre än två veckor kvar till dess. Så jag väntar och väntar. Men som sagt:

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Eller hur var det nu igen?