Month: November 2015

Framtiden

Jag tänker mycket på framtiden.

Jag vet nämligen att om det blir fler barn för min del, så kommer dessa att förlösas med kejsarsnitt.

Jag vet också att kvinnor som föder barn med kejsarsnitt ofta har svårare att få igång amningen. Så ikväll har jag tittat på lite klipp och googlat runt lite och lärt mig någonting nytt om amning.

Jag citerar: “Visste du att det finns ett samband mellan epidural och amningsproblem? Och visste du att en del amningsbesvär uppstår redan under den allra första timmen i bebisens liv” (Läs gärna mer här).

Borde inte barnmorskor informera om detta när samtalet kring smärtlindring är aktuellt? Framför allt om amningen är en viktig fråga för den blivande föräldern? Och hur fungerar det för kvinnor som genomgår kejsarsnitt? Ryggbedövning är ju standard då och ofta ligger ju mamman utan barnet på uppvaket. Då är det kanske inte så konstigt att amningen krånglar för kvinnor som genomgår kejsarsnitt?

Jag tänker så här: Det är kanske dumt att oroa sig för hur det kan bli om jag får fler barn. Men samtidigt gillar jag att vara påläst och veta vad det är jag ger mig in på. Jag är ju sån. Visst kontrollbehov föreligger. På gott och ont.

Kejsarsnitt har alltid oroat mig, mest på grund av det faktum att jag läker så konstigt. Och då har jag aldrig gjort ett så stort ingrepp som ett kejsarsnitt faktiskt är – eller ja, jag vet ju faktiskt inte riktigt hur omfattande min förlossningsskada faktiskt var. Jag vet bara att jag behövt laga den fler gånger än jag önskat och att den utgången numera är helt avstängd.

Ibland sörjer jag det faktum att jag inte kommer att föda fler barn vaginalt. Men mest försöker jag nog förlika mig vid tanken på kejsarsnitt.

Och så läser jag på. För att jag kan!

Vad är det som händer?

Det är snart en månad sedan jag var på mitt senaste besök på Södersjukhuset. Jag bad då om att få prata med någon om det jag varit med om sedan jag födde barn. Fick till svar att hon skulle skicka en remiss.

Sedan har jag inte hört någonting. Ska jag ringa och tjata? För det vet jag faktiskt inte om jag orkar.

Jag hade ändå tänkt börja ringa dem med start den första december för att fråga om de bokat datum för min operation ännu. Vilket de antagligen inte kommer ha gjort. Då kommer jag att ringa tillbaka den andra, den tredje, den fjärde… Ja, ni förstår. Jag kommer att bli en ny typ av julkalender för dem. Förhoppningsvis får jag de svar jag behöver utan att behöva gå dem på nerverna för länge.

Jag har trots allt ett jobb, ett jobb som det inte alltid är så lätt att vara ledig från. Dessutom måste även min sambo vara ledig för att kunna ta hand om hämtning och lämning på förskolan under min sjukskrivningsperiod. Detta kräver viss framförhållning och jag hoppas att operationsplanerarna på Södersjukhuset kan förstå det.

Sen gillar jag ju att ha koll på läget. Just nu har jag inte mer koll än att en operation med största sannolikhet sker i februari.

Jag är inte ensam

Jag är inte ensam om det här. Även om det känns rätt ensamt ibland.

De flesta kvinnor föder barn utan några större problem. Sedan är vi några som inte gör det. Det gick – utan att överdriva – inte helt problemfritt för mig när jag födde min dotter. Inte heller för Hanna gick det så bra. Läs gärna hennes blogg och ta del av hennes resa.

Läs och begrunda.