Month: February 2016

En vecka senare

Nu har det gått en vecka sedan min operation. Jag är trött och öm, jag reagerar lite negativt på antibiotikan och jag känner mig något instängd i mitt hem. Dessutom känner jag viss oro för att stygnen skulle ha gått upp igen, men försöker att inte uppehålla mina tankar vid detta.

Dotterns första utvecklingssamtal på förskolan skulle ha inträffat idag, men ställdes in på grund av personalbrist, så nu sitter jag kvar här hemma då sambon gått för att hämta hem henne. Det är tur att vi har fått lite besök de senaste dagarna och att jag har bokat tid hos frisören imorgon så att jag kan få se något annat än dessa vita väggar!

Idag fick vi besök från min bästa vän med familj idag. De har en liten fem månader gammal (?) tjej. Ett riktigt litet lyckopiller! Tänk att min tjej också varit så där liten.

Advertisements

Hur gick det?

I måndags var jag inne på operation. Jag rullades in vid fem i halv ett och när jag vaknade ur narkosen en dryg timme senare var jag med om något jag aldrig varit med om förut. Jag vaknade arg! Öppnade ögonen, hade ont och var genuint förbannad. En minst sagt ny reaktion för mig.

Efter en stund rullades jag tillbaka till avdelningen där jag fick mitt första mål för dagen. Torrt bröd och svagt kaffe har aldrig smakat så gott som det gjorde då!

Jag hade redan under morgonen bett om att få tala med min läkare men eftersom hon verkar utföra operationer under större delen av måndagarna så fick jag snällt vänta. Som tur var hade jag en väldigt trevlig sjuksköterska som ville att jag skulle tömma min blåsa. I vanlig ordning så gjorde jag inte ett tillräckligt bra jobb förrän det började hotas om tömning. Här ska det inte tömmas någonting och efter två timmars intensivt försök hade jag till slut gjort ett tillräckligt bra jobb för att få åka hem. Ungefär samtidigt som min stora bedrift fick jag träffa läkaren som förklarade hur operationen hade gått. Tydligen hade det krävts lite mer än den ytliga lagning som vi hade trott, då det hade släppt mer än vad som synts vid undersökningen inför operationen. Hon berättade också att hon sytt det inre lagret med den starkaste tråd de har till hands (det tar ungefär tre månader för kroppen att lösa upp den) och att hon var väldigt nöjd med resultatet.

Då jag skickades hem i lagom tid till att apoteket stängt (vad är det för ett sjukhusapotek som stänger klockan 18.00?), fick jag – som tur är – med mig ett par tabletter hem.

Lyckan var dock kortvarig, för på onsdagskvällen upptäcker jag att allt inte står helt rätt till. Så på torsdagen bokar vi ett besök på gynekologiska mottagningen där jag, trots att vi redan konstaterat vad problemet är, får genomgå en extremt smärtsam undersökning. Det går inte att med ord beskriva hur ont det gjorde, bara jag tänker på det ryser jag i kroppen. Doktorn jag träffar på gynekologiska mottagningen ringer sedan upp doktorn som opererat mig och de fattar ett gemensamt beslut att sätt mig på två olika typer av antibiotika för att undvika infektion.

Där är vi nu. Jag stoppar i mig väldigt många och stora piller, minst tre gånger om dagen. Jag må vara sjukskriven, men det är rätt mycket jobb ändå.

Nu hoppas jag slippa behöva åka tillbaka till Södersjukhuset före min återbesökstid den 17 mars.

Tredje gången gillt?

Min första operation skedde i samband med förlossningen. Den andra operationen skedde elva månader senare. Imorgon är det dags för den tredje operationen.

För en stund sedan ringde pesonal från avdelning 72 på Södersjukhuset. Hon meddelade att de vill ha mig där klockan tio imorgon bitti, även om jag hade operationstid något senare. Så nu vet vi det.

Jag har varit så upptagen med jobb och mitt föräldraskap att jag knappt hunnit tänka på operationen. För en person som jag, med ett visst kontrollbehov, så är det rätt skönt att inte ha ägnat det större tanke. När jag väl har tänkt på det så har jag hela tiden intalat mig själv att den här gången kommer det att bli bra, tredje gången gillt helt enkelt! Under den senaste veckan har det dock varit svårt att undvika tanken, eftersom jag behövt berätta för mina elever att jag ska vara borta samt behövt förbereda för min vikarie. Så nu ska det faktiskt bli skönt med lite “ledigt”.

Nu är allt som återstår att packa en liten väska, duscha (idag och imorgon) samt sammanställa alla frågor jag kan tänkas ha. Jag tänker främst på  frågan om “utgångsdatum” på rekonstruktionen, ska bli intressant att höra vad svaret blir.

Födelsevrålet!

Äntligen börjar någonting att hända. Äntligen börjar kvinnor som är trötta på att förlossningsvården ser ut som den gör att mobilisera sig. Äntligen kommer det fram fler kvinnor som är lika förbannade som jag!

Födelsevrålet är ett uppror som startade i samband med att beskedet om nedläggningen av BB Sofia och BB Södra var ett faktum. Något som i slutändan innebär att 5000 förlossningsplatser i Stockholm försvinner. Min första fråga blir då: Var ska dessa kvinnor föda sina barn? Vi har redan nu en förlossningsvård som går på knäna. I Stockholm drabbas nära åtta procent av förstföderskor av svåra bristningar (detta kommer inte som en överraskning om du läst min blogg förut). Kommer dessa siffror att förbättras om 5000 förlossningsplatser saknas? Jag är ingen expert, men jag tvivlar på det.

Mia skriver ett fantastiskt blogginlägg om den förändring som behöver ske inom svensk mödravård i stort (Mia skriver en hel del intressant på sin blogg Baking Babies). Hon skriver bland annat att “Det finns högskolekurser om ”Harry Potter och hans världar” men inga högskolekurser för fysioterapeuter som vill arbeta med bäckenbotten, knipövningar, vaginala bedömningar och kvinnor med underlivssmärta.” och det, menar jag, visar tydligt på de felprioriteringar som finns i vårt samhälle idag.

En annan kvinna, Jenny Aakula, har gått så långt att hon gjort en DO-anmälan i samband med att hon inte fått den vård hon haft behov av efter sina graviditeter. Läs mer om Jenny på mama.se eller på corren.se!

Det är så befriande att se och höra hur även andra kvinnor har fått nog.

För hur sjukt är det egentligen att det ska sparas in på något som för de flesta kvnnor är en av de mest smärtsamma, känslomässigt krävande, fysiskt och psykiskt påfrestande upplevelserna i livet?

Förlossningsvården måste få kosta pengar. Att gå med förlust i ett sådant sammanhang borde inte vara ett problem, det viktigaste är väl ändå att vi har hela och friska mammor och barn?

Sedan har vi ju Hanna. Starka och modiga Hanna som nyligen utfört sin 21:a operation sedan hon födde barn för fyra år sedan. Vilken kvinna. Läs hennes historia och försök sedan att berättiga nedskärningarna i förlossningsvården.