Month: March 2016

Plötsligt händer det!

Nu har jag inte bloggat på ett tag. Det har varit en hel del annat på tapeten på sistone och igår var jag tillbaka på jobbet igen. Att vara tillbaka innebar i sig en hel blandning av känslor, alltifrån glädje, stress, lite panik och besvikelse. Allt är som vanligt med andra ord.

Därför ska jag nu försöka sammanställa lite av det som hänt.

Jag var på återbesök hos opererande läkare. Trots att det finns stygn som gått upp är vi försiktigt optimistiska. De självupplösande stygn som sitter har, inte helt oväntat, inte lösts upp. Så vi lät de sitta – “eftersom det är du” – och vi inte kan vara för försiktiga. Trots detta positiva besked har jag ändå svårt att känna glädje eller lättnad.

Utöver att träffa läkaren har jag också träffat en kurator på Södersjukhuset. Hon säger att det inte är så konstigt att jag inte riktigt kan tro på att resultatet skulle vara bra nu. Min läkningsprocess har ju inte sett ut som andras. Vi har också pratat om eventuella framtida barn och därmed även min rädsla för kejsarsnitt och den sorg jag har kring att inte få föda vaginalt igen. Jag har nyligen insett att jag helt plötsligt är rädd för att bli gravid, få ett snittdatum, men att bebisen sedan skulle komma för tidigt och jag skulle spricka igen. Snacka om att ligga före i händelseförloppet – vi har ju inte ens bestämt om vi ska ha fler barn! Jag är helt hopplös.

Inte nog med detta. Jag blev för en tid sedan intervjuad av en reporter som arbetar på Aftonbladet och är därför med i veckans Söndagsbilaga som har ett långt avsnitt om just förlossningsskador. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt (eftersom reportern inte riktigt ändrade min utsago så som jag önskat) men jag har ältat färdigt det nu och går vidare på nya äventyr.

Idag var jag dessutom med en stund och demonstrerade mot nedläggningen av BB Sophia utanför landstingshuset (fast jag inte är barnmorska – länk). Egentligen brinner jag inte för BB Sophia i sig, för mig handlar det om förlossningsvården i stort och att färre kvinnor ska behöva gå igenom det jag behövt gå igenom. I och med nedläggningen av två förlossningskliniker i Stockholm förutspår jag en ökning av förlossningsskadorna. Tyvärr. Det bästa plakatet löd: Ni talar om siffror. Vi talar om mammor och barn.

Kvinnor (och barn) är inte bara siffror i statistiken. De är människor som ska leva med sina upplevelser, skador eller inte, resten av sina liv. Det absolut bästa skulle vara om dessa kvinnor slapp känna sig stressade över om de ens får en plats att föda på, än mindre känna sig avvisade från den trygghet som ett sjukhus inger även efter förlossningen.

Det här blev längre än vad jag hade trott och jag behöver nu lägga lite tid på ett annat projekt.

På återseende.

Vi är inte boskap!

Nej, nu läste jag något som gjorde mig riktigt förbannad. Och jag måste i vanlig ordning få dela med mig.

Södersjukhuset har tydligen tagit fram en “ny unik metod” för att förhindra att förlossningarna blir för långdragna. Ur flera perspektiv är detta helt fantastiskt förstås, eftersom det kan förhindra skador på både mamma och barn. Genom att testa den födande kvinnans fostervatten ska det framgå huruvida kvinnan är mottaglig för värkstimulerande dropp. Så här långt är jag med och förstår syftet. Är kvinnan inte mottaglig för värkstimulerande kan beslut om kejsarsnitt, alternativt sugklocka, tas tidigare. Även här kan jag följa sjukhusets syfte med metoden. Ur personlig synvinkel behöver jag dock ifrågasätta deras förmåga att förlösa kvinnor med sugklocka, men då finns det risk att jag blir för långdragen.

Mot slutet av artikeln (som ni hittar här) står det: “Sjukhuset hoppas att man med den nya metoden kan minska tiden för födande på förlossningen, och därför kan och ta emot flera födande på förlossningen på Södersjukhuset.”. Och det är här jag fullständigt tappar fattningen. Förlösande kvinnor är inte boskap som ska radas upp och på snabbast möjliga sätt producera sin avkomma för att sedan skjutsas vidare och bli någon annans problem.

Jag vet att jag överdriver. Men förlossningsvården behöver bli bättre och det blir den inte av stressade mammor, stressade barnmorskor och överfulla sjukhus.

Hjälp mammorna så att de slipper föda barn i 49, 56 eller 71 timmar, men tänk också på att det är kvinnor som är med om den mest fantastiska och traumatiska tidpunkt i livet. Fortsätter stressen och paniken på det här sättet kommer inte kvinnor att vilja föda barn.

Tänk på det.

En liten tanke

I förra veckan var vi på vår dotters första utvecklingssamtal. Samtidigt är jag sjukskriven för ännu ett lagningsförsök efter förlossningen. Det slog mig att det ändå är en rätt bisarr situation jag befinner mig i. Min dotter går på förskola och vi diskuterar hur hennes utveckling ser ut och jag sitter där och har ännu inte helt återhämtat mig från förlossningen.

Tänk hur det kan bli.

Vissa utvecklas i raketfart och vissa lever kvar i det förgångna.

Hur som helst så blir det återbesök på Södersjukhuset på torsdag och då får vi se hur det faktiskt står till. Jag skulle vilja säga “spännande”, men då skulle jag ljuga.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

Ibland kan det till och med bli två blogginlägg på en dag (uppenbarligen! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Kanske borde jag skrika på någon? Men det hjälper nog inte.

Det är nog tur att jag ska träffa en kurator imorgon. Jag tror nämligen inte längre att stygn gått upp. Jag vet det. Men jag försöker i alla fall att tänka att det kanske inte är så illa. Att det kanske bara är ett par, tre stygn som gått upp. Och att jag söker mig någon annanstans om jag ska fixa det här igen. För nu räcker det, de har fått tre chanser på Södersjukhuset. Three strikes and you’re out – helt enkelt.

Inte helt oväntat känner jag mig därför lite nere så här på kvällskvisten. Varken Facebook eller Instagram kunde underhålla mig särskilt länge och på TV:n här hemma är det hockeymatch. Roligare går det att ha.

Så nu ska jag hitta på något kreativt att göra de kommande två perioderna. Imorgon ska jag ge mig själv tillåtelse att shoppa. Som plåster på såren helt enkelt.

Är det måndag så är det

Jag har länge tänkt att jag vill prata med någon om vad som hände i samband med min förlossning, men kanske främst det som hänt efteråt. Så i fredags ringde jag till psykosociala enheten på Södersjukhuset för att höra om jag kunde få prata med någon. Jag fick tid idag 08.45. När jag skriver det här är jag hemma i Farsta igen och klockan är 08.43. Ett privat nummer ringde när klockan var 8.18 och jag förstod direkt att det var sjukvården, mycket riktigt så var kuratorn jag skulle träffa sjuk. Å andra sidan fick jag en ny tid imorgon. Hoppas att den kuratorn håller sig frisk tills dess.

När jag för en gångs skull tog steget och bad om en tid så blir det så här. Så vi drack upp den sista slurken svindyra och inte särskilt välsmakande sjukhuskaffe och tog bilen hem igen.

Imorgon tar jag tunnelbana. Då slipper jag åtminstone både trängselskatt och bilkö.

Om det blir något besök.