Plötsligt händer det!

Nu har jag inte bloggat på ett tag. Det har varit en hel del annat på tapeten på sistone och igår var jag tillbaka på jobbet igen. Att vara tillbaka innebar i sig en hel blandning av känslor, alltifrån glädje, stress, lite panik och besvikelse. Allt är som vanligt med andra ord.

Därför ska jag nu försöka sammanställa lite av det som hänt.

Jag var på återbesök hos opererande läkare. Trots att det finns stygn som gått upp är vi försiktigt optimistiska. De självupplösande stygn som sitter har, inte helt oväntat, inte lösts upp. Så vi lät de sitta – “eftersom det är du” – och vi inte kan vara för försiktiga. Trots detta positiva besked har jag ändå svårt att känna glädje eller lättnad.

Utöver att träffa läkaren har jag också träffat en kurator på Södersjukhuset. Hon säger att det inte är så konstigt att jag inte riktigt kan tro på att resultatet skulle vara bra nu. Min läkningsprocess har ju inte sett ut som andras. Vi har också pratat om eventuella framtida barn och därmed även min rädsla för kejsarsnitt och den sorg jag har kring att inte få föda vaginalt igen. Jag har nyligen insett att jag helt plötsligt är rädd för att bli gravid, få ett snittdatum, men att bebisen sedan skulle komma för tidigt och jag skulle spricka igen. Snacka om att ligga före i händelseförloppet – vi har ju inte ens bestämt om vi ska ha fler barn! Jag är helt hopplös.

Inte nog med detta. Jag blev för en tid sedan intervjuad av en reporter som arbetar på Aftonbladet och är därför med i veckans Söndagsbilaga som har ett långt avsnitt om just förlossningsskador. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt (eftersom reportern inte riktigt ändrade min utsago så som jag önskat) men jag har ältat färdigt det nu och går vidare på nya äventyr.

Idag var jag dessutom med en stund och demonstrerade mot nedläggningen av BB Sophia utanför landstingshuset (fast jag inte är barnmorska – länk). Egentligen brinner jag inte för BB Sophia i sig, för mig handlar det om förlossningsvården i stort och att färre kvinnor ska behöva gå igenom det jag behövt gå igenom. I och med nedläggningen av två förlossningskliniker i Stockholm förutspår jag en ökning av förlossningsskadorna. Tyvärr. Det bästa plakatet löd: Ni talar om siffror. Vi talar om mammor och barn.

Kvinnor (och barn) är inte bara siffror i statistiken. De är människor som ska leva med sina upplevelser, skador eller inte, resten av sina liv. Det absolut bästa skulle vara om dessa kvinnor slapp känna sig stressade över om de ens får en plats att föda på, än mindre känna sig avvisade från den trygghet som ett sjukhus inger även efter förlossningen.

Det här blev längre än vad jag hade trott och jag behöver nu lägga lite tid på ett annat projekt.

På återseende.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s