Month: April 2016

Det nya svarta?

Idag var jag… på Södersjukhuset förstås! Var annars?

Det här var andra återbesöket sedan den operationen i februari och jag är ju fortfarande inte helt nöjd med hur lagningsförsöken har gått. Hur som helst så har operationen enligt min läkare gått bra – muskulaturen känns stadigare än förut, trots detta är jag inte helt övertygad. Hon var under undersökningen väldigt pedagogisk och förklarade vad som skulle kunna göras men påpekade också hur en sådan lösning skulle kunna bli problematisk.

Efter undersökningen pratade vi om vad vi ska göra härnäst. Jag är tydligen fortarande svullen och det sitter stygn kvar och irriterar, så vi bestämde att vi ska ses igen efter sommaren.

I samband med detta nämnde jag också att jag eventuellt vill ha en “second opinion” något min läkare tyckte lät som en bra idé och att hon gärna skriver remiss åt just den specifika läkare som jag vill träffa. Jag behövde knappt yttra “annat landsting” innan hon avslutade min mening med “Eva Uutsal?”. Förlossningsskadegurun. Så även om resultatet inte är helt fantastiskt ur mitt perspektiv och jag lämnade undersökningsrummet med tårar i ögonen så finns det ändå hopp för framtiden. Eller ja, kanske blir ett eventuellt besök hos Eva Uutsal spiken i kistan. Kanske får jag då svart på vitt att det är så här livet ser ut nu för tiden. Det här kanske är det nya svarta?

Livet måste hur som helst gå vidare. Det har trots allt gått nästan två år sedan skadan skedde och det är fruktansvärt tröttsamt att stå och stampa på samma ställe. För att inte tänka på allt annat som pågår i livet – bara att balansera familj och jobb är ju en helt ny upplevelse för mig och jag måste kunna fokusera på dessa två delar.

Det här är garanterat inte det sista ni hör av mig, men vem vet när vi hörs igen?

Att vara positiv

Jag pratade med min bror i telefon häromdagen och sade till honom att försöka vara positiv. Han skrattade och svarade att vi inte direkt är kända för att vara positiva i vår familj. Nu sitter jag här ensam i soffan och känner hur negativiteten smyger sig på och börjar fundera på hur det kommer sig att vissa människor är så positiva trots all skit och andra (det vill säga jag) är negativa. Varför kan jag inte se det positiva? Kanske är det så att jag helt enkelt inte ser skogen för alla träd.

Det finns mycket positivt i mitt liv. Jag har en fin liten familj och ännu fler familjemedlemmar som förgyller vår vardag och hjälper oss när vi behöver det som mest. Något vi är så tacksamma för att vi inte vet var vi ska börja och hur vi ska kunna visa vår tacksamhet. Utöver detta har jag ett bra jobb där jag dagligen får träffa en hel hord av fantastiska människor.

Men jag är också opererad och omopererad med mindre lyckade resultat (jag är inte nöjd efter den senaste operationen) och vet inte hur framtiden ser ut. Det är inte jättekul att operera snippan upprepade gånger. I samband med min frånvaro från jobbet har mycket extrajobb smugit sig på och jag börjar känna mig stressad till den grad att jag har börjat glömma vad folk heter. Något som är mindre bra eftersom jag jobbar som lärare.

20160414_064625~2
M delar med sig av medicinen

Inte nog med detta så har vi också spenderat lite tid på sjukhus då vår fina lilla tjej drabbades av andningssvårigheter tidigare i veckan. Roligare saker har vi varit med om.

 

Det var det där med skogen…

Pratade precis med min klippa, han försökte peppa mig med att de människor som ser på allt så positivt utåt kanske i själva verket inte är så glada på riktigt. Mitt hjärta, han försöker ju!

Ibland behöver jag nog bara älta lite. Skriva av mig. På så sätt lämnar jag det också bakom mig – vissa delar av det i alla fall.

Imorgon är en ny dag. Och om jag kommer ihåg alla namn blir det säkert en bra dag.