Month: May 2016

Ännu en enkät!

Jag fick för ett tag sedan en enkät att besvara, åtta veckor efter min operation (har det verkligen gått så lång tid?) som jag ännu inte har besvarat. Eftersom jag haft annat att tänka på så fick jag en påminnelse häromdagen. Som vanligt går enkäten att fylla i digitalt, men jag föredrar att göra det på papper eftersom jag då kan vara lite extra bitter och lägga till sådant jag tycker saknas.

Enkäter ett ganska dumt påfund egentligen då de lämnar väldigt lite utrymme för egenheter. Och som vi alla vet så är jag ju en stor och unik egenhet.

De kommer att älska mitt svar.

Jag passade också på att uppdatera min ansökan till LÖF häromdagen, eftersom jag har reopererats, varit sjukskriven och ändå inte blivit bra. Passade på att berätta explicit om de problem jag fortfarande har i och med min skada. Alltid trevligt med lite detaljer!

Men nu har jag tagit en alldeles för lång paus från mitt arbete – jag måste återgå till att läsa fascinerande bedömningsanvisningar från skolverket. Vad annars kan man göra en helt vanlig måndag klockan 21.46?

På återseende!

Advertisements

Hur ska det här sluta?

Nu är det snart sommar och som vanligt går förlossningsvården på knäna. BB Sophia stängde för ett par dagar sedan och häromdagen nekades en kvinna plats på Södertälje sjukhus vilket ledde till att hon födde sitt barn en bil på Essingeleden.

I sommar är det två år sedan jag födde mitt barn mitt i vad som blivit en traditionell sommarkris på BB. Jag är glad att det var den sommaren jag födde och inte den här sommaren, för den här är värre. Nu saknas de förlossningsplatser som både BB Sophia och Södra BB erbjöd.

Det må saknas bevis för att personalbristen hänger ihop med antalet allvarliga bristningar, då alla kvinnor har med en barnmorska vid utdrivningsfasen av förlossningen. Men om dessa barnmorskor är stressade över det faktum att de har ytterligare en mamma att ta hand om, i ett annat rum, med andra förutsättningar och det dessutom står flera andra mödrar i kö för att få komma in och föda sina barn, kan då inte beslut stressas fram och skador inträffa? I mitt fall minns jag att de uttryckligen sade att “de trodde att det här skulle ta tid” när vi kommit in till förlossningen – vi fick också lära oss under förlossningsföreläsningarna att barnmorskorna hade hand om två kvinnor som befann sig i olika skeden i sitt förlossningsförlopp, samtidigt. Men alla kvinnors förlossningsförlopp ser inte likadant ut. Vi är inte alla stöpta i samma mall. Och det är häri problemet ligger.

Detta leder oss fram till problemets kärna och ett ämne jag kommer att återkomma till. Somar Al Naher uttryckte det fantastiskt bra i sin ledarkrönika på Aftonbladet igår:

 Förlossningsvården är ett sorgebarn. Under lång tid har kvinnovården inte ­prioriterats. Det har varit viktigare med jobbskatteavdrag och annat som fram­förallt gynnat män. Och det är väl det som allting kokar ner till i slutändan. Krisen inom BB är återkommande därför att den antagligen främst drabbar kvinnor. De som föder barnen är kvinnor och majoriteten som arbetar inom förlossningsvården är ­kvinnor. Man skulle kunna säga att den som vill veta hur kvinnor har det i ett land ska ­kika in i en förlossningssal. Vården säger ­något om hur högt ett samhälle värderar kvinnor och i slutändan liv.

 

Läs. Låt det sjunka in.

Vi hörs igen. Snart.

Att hålla tyst

Idag bloggade Hanna Öhman öppenhjärtligt om vad hon känner att hon kan eller inte kan skriva om på sin blogg. Jag kommer att citera valda delar av hennes inlägg nedan. I inlägget jag länkat till skriver hon om det faktum att hon får kommentarer och frågor som handlar om huruvida hon hon inte känner att hon skrämmer gravida kvinnor.

Men visst, risken finns att jag faktiskt skrämmer någon och det är inte det jag är ute efter. Jag gör inte det här för att skrämma slag på någon. Jag gör det för att informera och öka medvetenheten om förlossningsskador, jag gör det för att jag brinner för frågan och ämnet förlossningsskador, jag gör det för att jag vill vara med och krossa skammen och tabun och för att kanske kunna vara en inspiration för andra.

Det handlar inte om att skrämma gravida kvinnor. Det handlar om att få prata om sitt liv. Så som det faktiskt ser ut. Allas liv är inte problemfria och även vi som inte har perfekta liv, perfekta förlossningar och perfekt läkning måste också få ta plats i det offentliga rummet – med eller utan stomipåse, ofrivilliga gaser och/eller inkontinens.

Livet kan inte vara perfekt hela tiden, verkligheten ser inte ut så! Vill du att den ska göra det så ska du hålla dig från internet, nyheter och all annan information du kan tänkas möta i din vardag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varje år drabbas nära fyra procent av förstföderskor av allvarliga förlossningsskador.

Jag hade hört talas om sfinkterrupturer före min förlossning men det gjorde mig inte rädd inför min egen förlossning. Jag visste ju att de flesta inte drabbas och att risken inte var särskilt hög. Hade jag trott att det skulle hända mig så hade jag antagligen aldrig vågat föda barn. Hanna beskriver en känsla som är väldigt lik min egen i samband med förlossningen:

Jag brukar även berätta för gravida förstföderskor att jag personligen upplevde förlossningen som något obeskrivligt och den häftigaste upplevelsen Jag någonsin varit med om.Trots att det gick som det gick för mig så vidhåller jag ändå att det var sjukt häftigt att föda barn.

Många kvinnor som fått liknande skador som Hanna eller jag har en helt annan uppfattning om sina förlossningar – även detta är ju helt individuellt. Jag må ha spruckit “från Ystad till Haparanda” men det gjorde inte särskilt ont när det hände (beror nog på bedövningen jag fick) och det gjorde inte mer ont efter förlossningen än vad jag hade föreställt mig (och fått höra) att det skulle göra.

20140516_134531
Bjuder på en bild som är nästan exakt två år gammal.

Idag oroar jag mig rätt mycket för gravida vänner och bekanta och hoppas med allt jag har att de ska slippa gå igenom det jag fått gå igenom. Det är en av anledningarna till att jag skriver. Det måste ske en förändring. Om det som krävs är att Hanna och jag ska svärta ner den perfekta bloggvärlden, då är det så det får vara!

Mig tystar ni inte i första laget. Inte Hanna heller verkar det som.