Att hålla tyst

Idag bloggade Hanna Öhman öppenhjärtligt om vad hon känner att hon kan eller inte kan skriva om på sin blogg. Jag kommer att citera valda delar av hennes inlägg nedan. I inlägget jag länkat till skriver hon om det faktum att hon får kommentarer och frågor som handlar om huruvida hon hon inte känner att hon skrämmer gravida kvinnor.

Men visst, risken finns att jag faktiskt skrämmer någon och det är inte det jag är ute efter. Jag gör inte det här för att skrämma slag på någon. Jag gör det för att informera och öka medvetenheten om förlossningsskador, jag gör det för att jag brinner för frågan och ämnet förlossningsskador, jag gör det för att jag vill vara med och krossa skammen och tabun och för att kanske kunna vara en inspiration för andra.

Det handlar inte om att skrämma gravida kvinnor. Det handlar om att få prata om sitt liv. Så som det faktiskt ser ut. Allas liv är inte problemfria och även vi som inte har perfekta liv, perfekta förlossningar och perfekt läkning måste också få ta plats i det offentliga rummet – med eller utan stomipåse, ofrivilliga gaser och/eller inkontinens.

Livet kan inte vara perfekt hela tiden, verkligheten ser inte ut så! Vill du att den ska göra det så ska du hålla dig från internet, nyheter och all annan information du kan tänkas möta i din vardag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varje år drabbas nära fyra procent av förstföderskor av allvarliga förlossningsskador.

Jag hade hört talas om sfinkterrupturer före min förlossning men det gjorde mig inte rädd inför min egen förlossning. Jag visste ju att de flesta inte drabbas och att risken inte var särskilt hög. Hade jag trott att det skulle hända mig så hade jag antagligen aldrig vågat föda barn. Hanna beskriver en känsla som är väldigt lik min egen i samband med förlossningen:

Jag brukar även berätta för gravida förstföderskor att jag personligen upplevde förlossningen som något obeskrivligt och den häftigaste upplevelsen Jag någonsin varit med om.Trots att det gick som det gick för mig så vidhåller jag ändå att det var sjukt häftigt att föda barn.

Många kvinnor som fått liknande skador som Hanna eller jag har en helt annan uppfattning om sina förlossningar – även detta är ju helt individuellt. Jag må ha spruckit “från Ystad till Haparanda” men det gjorde inte särskilt ont när det hände (beror nog på bedövningen jag fick) och det gjorde inte mer ont efter förlossningen än vad jag hade föreställt mig (och fått höra) att det skulle göra.

20140516_134531
Bjuder på en bild som är nästan exakt två år gammal.

Idag oroar jag mig rätt mycket för gravida vänner och bekanta och hoppas med allt jag har att de ska slippa gå igenom det jag fått gå igenom. Det är en av anledningarna till att jag skriver. Det måste ske en förändring. Om det som krävs är att Hanna och jag ska svärta ner den perfekta bloggvärlden, då är det så det får vara!

Mig tystar ni inte i första laget. Inte Hanna heller verkar det som.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s