Month: May 2017

Det här med kejsarsnitt…

Jag var (för ovanlighetens skull) på Södersjukhuset i veckan. Vi har gått på samtal både före och under graviditeten eftersom jag är rädd för att förlösas med kejsarsnitt. När jag väntade vår dotter var min största skräck inför förlossningen att den skulle sluta med ett snitt. Något som i efterhand känns som ett bättre alternativ än den skada jag fick.

Ett halvår efter min förlossning fick jag domen: vid kommande förlossningar rekommenderas kejsarsnitt. Där och då var det det värsta besked jag hade kunnat få och verkligen inte vad jag ville höra. Jag ÄLSKADE att föda barn vaginalt. Det är en av de absolut häftigaste upplevelser jag haft i mitt liv, men resan efteråt har ju varit allt annat än spikrak. Eftersom jag sedan den där halvårskontrollen dessutom opererats ytterligare två gånger har det blivit ännu tydligare att kejsarsnitt är den enda utvägen. Ändå är det inte så enkelt.

Som kvinna matas vi ständigt med information om hur mycket sämre det är att föda med kejsarsnitt. Det är farligare både för mamman och barnet, återhämtningstiden är längre, anknytningen och amningen kan bli svårare och studier visar att barn förlösta med kejsarsnitt löper större risk för allergier och astma. Det går att läsa mer om barn förlösta med kejsarsnitt här, här eller här.

Men nu när kejsarsnitt är mitt enda alternativ, så är det som om riskerna inte finns! Och hur sjukt är inte det? Jag förstår att de inte vill stressa någon som jag, som redan är hispig, men hjälper det verkligen att låtsas som ingenting?

Aftonbladet har just nu en serie om förlossningsskador och jag blev måttligt provocerad av följande artikel:

Screenshot_2017-05-16-11-21-53
För det första framställs kejsarsnitt i rubriken som något riskabelt. Detta följs sedan upp med “utan medicinska skäl”. Motsägelsefullt om något. Är riskerna plötsligt obetydliga om det finns medicinska skäl? För det är så det har känts i de samtal jag haft. För mig är kejsarsnitt det enda alternativet. Riskerna med en vaginal förlossning är helt enkelt för stora med ett underliv som redan sytts ihop så många gånger. Men det är ju fortfarande riskabelt.

Och det har tagit tid för mig att förlika mig med tanken på kejsarsnitt. Vid ett tillfälle kändes inget av förlossningssätten som ett alternativ och jag hoppades innerligt på att ett nytt sätt att ta ut bebisar på skulle uppfinnas innan det var min tur att få ut det här lilla livet. Typ: “Beam me out Scotty”. Pling, så var det klart! Hade inte det varit helt fantastiskt? Men nej, kejsarsnitt är mitt förlossningssätt.

Screenshot_2017-05-20-19-22-50
En bild som dök upp i mitt Facebookflöde häromdagen.

Jag kommer bara att få nästa bebis på ett helt annat sätt än jag fick min första. Jag får uppleva båda sätten att föda på. Det är rätt häftigt faktiskt.

Trots min egen rädsla förstår jag helt och fullt att kvinnor vill föda med planerat kejsarsnitt. Idag är jag i vecka 37+0 (dvs tre veckor före fulltid) och jag vet vilket datum mitt barn kommer. Jag vet att jag kommer att ha en barnmorska med mig under hela förloppet (till skillnad från vid en vaginal förlossning).

Jag vet också att födelsevrålet publicerade en bild för några dagar sedan som visade att det redan nu i maj var fullt på alla förlossningskliniker i och runt Stockholm. För min del känns det tryggt att veta att jag har min plats trots att jag föder i Stockholm i juni.

Alla har inte den lyxen.

Jag tänker på dessa kvinnor.

Ofta.

 

Advertisements