Month: August 2017

Njut!

När någon har fått barn pratas det ofta om att njuta. “Njut! Den här tiden varar inte länge” Tacka fan för det. Mina två barn är tre år respektive två och en halv månad. Just nu luktar allt bebiskräk och mitt tålamod har tagit en … Continue reading Njut!

En arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset

Idag anordnades BB-marschen på flera platser i Sverige.

IMG_20170820_135932_108.jpg
I Götgatsbacken på väg ner mot Medborgarplatsen

Sedan barnmorseupproret startade 2013 har det varit tydligt att det finns stora brister inom förlossningsvården. Bara under det senaste året har vi fått höra om nedläggningar, bilförlossningar och fulla kliniker. Inte nog med att kvinnor får föda på annan ort, vissa har till och med hänvisats till andra länder!

Jag hade tur (på sätt och vis) vid min första förlossning. Eftersom:

Jag fick plats på mitt önskade sjukhus trots att jag födde mitt i sommaren. Men jag vet också att min barnmorska inte fick någon rast den där dagen, och vad är det för arbetsmiljö?

Jag fick också eftervård, men enbart på grund av omfattningen av min skada. Kvinnor med mindre bristningar än min kan till exempel ha förlorat litervis med blod och uppleva mycket obehag, men får dessa eftervård? Inte som standard.

För att inte tala om hur priviligerad jag kände mig vid den här förlossningen. Jag hade en plats på mitt valda sjukhus, en barnmorska som följde oss hela vägen och framför allt märktes det att tiden efter förlossningen, de 48 obligatoriska timmarna vi stannade – även dessa, var mycket mer ordnade den här gången. Jag fick till och med en liten amningslektion!

För många kvinnor ser det inte ut på det här viset. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för var eller hur de ska föda sina barn. Kom inte och säg att vi skrämmer upp dem med våra “skräckhistorier”, om vi inte berättar så låter vi det ju bara fortsätta som det alltid gjort. Det måste ske en förändring.

För det kan inte fortsätta så här.

Vi är värda mer!

Mitt snitt

Det här inlägget har väntat på sig. Men vem hinner blogga med en nyföding mitt under sommarledigheten? Inte jag i alla fall. Men nu kommer den i alla fall. Min förlossningsberättelse, min snittberättelse.

Den 5 juni fick vi tillökning i familjen och jag genomgick det där stora, läskiga och surrealistiska snittet. Vi hade fått tid för snitt klockan 10.30, så vi lämnade storbarnet på förskolan klockan 09.00 och hade redan tidigare bestämt oss för att redan då röra oss in mot Södersjukhuset, som de tidspessimister vu är. Så utrustade med väska och babyskydd iklädda våra finaste regnkläder satte vi oss på tunnelbanan in mot stan.

Bara det. Att sitta på tunnelbanan och veta att vi var på väg in för att få träffa bebisen!

Väl på tåget (där en halv skola gått på och det var ett väldigt sorl) kände jag hur telefonen ringde. Dolt nummer. Då är det sjukvården eller pappa. Så jag svarade. Det var snittmottagningen som ville ha in oss på en gång, då personen som var planerad före mig inte behövde sin plats. Vi är redan på väg fick de till svar och vi infann oss på mottagningen ungefär 50 minuter före utsatt tid. Vi fick kläder att byta om till på direkten, Niklas fick lämna våra grejer någonstans och jag fick en infart. Fort gick det! Den här gången sattes nålen i en ven på handleden istället för mitt på handen (båda händerna!) som jag fick förra gången. När nålen var satt fick jag ett blodtrycksfall och blev svimfärdig, så jag fick dropp på en gång, piggnade till på ett ögonblick (sambon var till och med förvånad över hur snabbt jag bättrade mig) och sedan var det dags att ta hissen ner till operationssalen.

Niklas fick ta plats på en stol, medan jag fick sätta mig på operationsbordet och hälsa på alla människor i rummet. Narkosläkaren blandade först ihop mig med personen vars snitt inte genomfördes, men fick sedan koll på läget och skulle sätta spinalen. Det verkade inte vara något större problem att hitta en bra placering, men det visade sig att han behövde göra ytterligare ett försök innan den satt där den skulle. Sedan stod han bredvid och försökte få upp min puls. Det låter kanske lustigt, men jag har tydligen en vilopuls som är lite låg och de vill gärna ha pulsen över 60 under snittet.

När bedövningen börjat verka sattes kateter och snart blev det åka av!

Snittet inleddes 10.47, och efter en minst sagt intressant behandling (de hade informerat oss om att jag skulle åka runt en del på operationsbordet när bebisen tas ut) hörde jag ordet “partum” följt av en kort tystnad och sedan: skrik. Fyra minuter efter inledd operation. Då började jag gråta. Jag tror att det var ren lättnad, nu är bebisen ute, skriker, mår bra och så långt gick det ju som på räls! Att det sedan tog ytterligare 35 minuter att sy ihop det hela, var ingenting vi lade någon vikt vid. Vi hade ju bebisen nu.

Vi rullades vidare till uppvak, där bebisen fick försöka amma för första gången. När jag sedan kunde vicka på tårna fick vi åka upp till BB. Det jag reagerat på i efterhand är att även BB-vistelsen kändes mer planerad vid det här planerade snittet än det gjorde vid min förra förlossning. Och då var vi ändå på BB under tre dygn förra gången.

Den där första natten sov jag inte särskilt mycket. Jag var pigg, oförskämt pigg och kanske var det lättnaden som gav den extra energin. Men jag tänker inte ljuga. Jag hade ont. Mer ont än jag  hade efter min vaginala förlossning, trots att den gick som den gick.

Mitt snitt var enkelt. Okomplicerat. I motsats till min förra förlossning.

Och det är jag tacksam för.

Nu har jag två barn. Två barn som kom till världen på väldigt olika sätt.

Jag har också ett sjukt stort (snett) ärr på magen som ändå ger en fingervisning om vad som krävs för att få ut ett barn. Rätt jävla häftigt tycker jag.