Category: Uncategorized

Att vara mamma

För lite mer än ett år sedan startades en tråd i en grupp på Facebook. Tråden behandlade frågan om mammanormer och den perfekta morsan. En bild som många kvinnor matas med dagligen på sociala medier.

Och som vi alla vet är jag inte sen med att dela med mig om det “fula” med att bli mamma.

Hur som helst… Vi var ett gäng mammor som i den där tråden frågade oss själva: varför finns det ingen bok om det här? Moderskapet som det ser ut på riktigt. Så vi bestämde oss för att tillsammans skriva den där boken.

I våras kom den.

På förlagets hemsida går det att läsa:

Det heliga jävla moderskapet är en brutal och modig samling skamlösa berättelser om graviditeter och förlossningar, amning och flaskmatning, kroppsskador och själasår. Om verkligheten bakom den perfekta Instagrambilden och om det eviga, förbannade dömandet av morsor.

Med dessa texter vill vi få dig att glömma den där härliga mamman som alltid är så himla glad och självuppoffrande och klämmer ut ett barn med ett leende på läpparna, medan byxorna i vanlig storlek är på redan en kvart efter förlossningen. Hon är en chimär, ett ideal som orimliga normer har skapat men som få, väldigt få, orkar leva upp till.

Är det inte dags att det heliga jävla moderskapet, och alla förväntningar på det, ändrar riktning? Är det inte dags för oss att få vara världens bästa morsor men på våra egna villkor? Jo, det är fan dags. Nu. Håll i er, för här kommer vi – och vi kommer aldrig mera skämmas!

Även om jag inte skrivit något om boken här på bloggen förrän nu så vill jag ändå säga hur förbannat stolt jag är över vad vi åstadkommit. Från den där tråden på Facebook till en riktig bok. En helt fantastisk bok som jag tycker att alla borde läsa.

Jag bidrar förstås med min berättelse om förlossningsskadan. Men den här boken har verkligen allt för både föräldrar och blivande föräldrar men också människor i stort.

För en sak är säker. Vi måste bli bättre på att inte döma varandra, att se alla nyanser som finns i föräldraskapet men också samhället i stort. Vi är inte alla stöpta i samma form.

Och vet du? Det är inte så lätt att vara mamma alla gånger. Jag har svårt att tro att det alltid är lika fantastiskt som de där Instagrambilderna ska få oss att tro. Vilken förälder har inte fått torka upp uppnyst spagetti och köttfärssås eller skrapat ris från undersidan av strumpan?

Så mitt läs/presenttips är helt skamlöst boken jag själv varit med och skrivit.

Är du i Göteborg i slutet av september kan du dessutom träffa två av mina medförfattare på Bokmassan (det nasiztfria alternativet till bokmässan som startades av ETC).

Vill du istället träffa några av författarna i Stockholm så kommer detta att vara möjligt den 18 november på Akademibokhandeln i Skrapan.

Utöver den reklam jag spottat ur mig i det här inlägget så vill jag bara säga att jag är en mamma. I verkligheten. En verklighet som inte alltid är perfekt. En verklighet som vi alla är en del av. Vare sig vi vill eller inte.

Och glöm inte: du är inte ensam!

Advertisements

Njut!

När någon har fått barn pratas det ofta om att njuta. “Njut! Den här tiden varar inte länge” Tacka fan för det. Mina två barn är tre år respektive två och en halv månad. Just nu luktar allt bebiskräk och mitt tålamod har tagit en … Continue reading Njut!

En arg jävla riksmarsch mot BB-kaoset

Idag anordnades BB-marschen på flera platser i Sverige.

IMG_20170820_135932_108.jpg
I Götgatsbacken på väg ner mot Medborgarplatsen

Sedan barnmorseupproret startade 2013 har det varit tydligt att det finns stora brister inom förlossningsvården. Bara under det senaste året har vi fått höra om nedläggningar, bilförlossningar och fulla kliniker. Inte nog med att kvinnor får föda på annan ort, vissa har till och med hänvisats till andra länder!

Jag hade tur (på sätt och vis) vid min första förlossning. Eftersom:

Jag fick plats på mitt önskade sjukhus trots att jag födde mitt i sommaren. Men jag vet också att min barnmorska inte fick någon rast den där dagen, och vad är det för arbetsmiljö?

Jag fick också eftervård, men enbart på grund av omfattningen av min skada. Kvinnor med mindre bristningar än min kan till exempel ha förlorat litervis med blod och uppleva mycket obehag, men får dessa eftervård? Inte som standard.

För att inte tala om hur priviligerad jag kände mig vid den här förlossningen. Jag hade en plats på mitt valda sjukhus, en barnmorska som följde oss hela vägen och framför allt märktes det att tiden efter förlossningen, de 48 obligatoriska timmarna vi stannade – även dessa, var mycket mer ordnade den här gången. Jag fick till och med en liten amningslektion!

För många kvinnor ser det inte ut på det här viset. Kvinnor ska inte behöva vara rädda för var eller hur de ska föda sina barn. Kom inte och säg att vi skrämmer upp dem med våra “skräckhistorier”, om vi inte berättar så låter vi det ju bara fortsätta som det alltid gjort. Det måste ske en förändring.

För det kan inte fortsätta så här.

Vi är värda mer!

Mitt snitt

Det här inlägget har väntat på sig. Men vem hinner blogga med en nyföding mitt under sommarledigheten? Inte jag i alla fall. Men nu kommer den i alla fall. Min förlossningsberättelse, min snittberättelse.

Den 5 juni fick vi tillökning i familjen och jag genomgick det där stora, läskiga och surrealistiska snittet. Vi hade fått tid för snitt klockan 10.30, så vi lämnade storbarnet på förskolan klockan 09.00 och hade redan tidigare bestämt oss för att redan då röra oss in mot Södersjukhuset, som de tidspessimister vu är. Så utrustade med väska och babyskydd iklädda våra finaste regnkläder satte vi oss på tunnelbanan in mot stan.

Bara det. Att sitta på tunnelbanan och veta att vi var på väg in för att få träffa bebisen!

Väl på tåget (där en halv skola gått på och det var ett väldigt sorl) kände jag hur telefonen ringde. Dolt nummer. Då är det sjukvården eller pappa. Så jag svarade. Det var snittmottagningen som ville ha in oss på en gång, då personen som var planerad före mig inte behövde sin plats. Vi är redan på väg fick de till svar och vi infann oss på mottagningen ungefär 50 minuter före utsatt tid. Vi fick kläder att byta om till på direkten, Niklas fick lämna våra grejer någonstans och jag fick en infart. Fort gick det! Den här gången sattes nålen i en ven på handleden istället för mitt på handen (båda händerna!) som jag fick förra gången. När nålen var satt fick jag ett blodtrycksfall och blev svimfärdig, så jag fick dropp på en gång, piggnade till på ett ögonblick (sambon var till och med förvånad över hur snabbt jag bättrade mig) och sedan var det dags att ta hissen ner till operationssalen.

Niklas fick ta plats på en stol, medan jag fick sätta mig på operationsbordet och hälsa på alla människor i rummet. Narkosläkaren blandade först ihop mig med personen vars snitt inte genomfördes, men fick sedan koll på läget och skulle sätta spinalen. Det verkade inte vara något större problem att hitta en bra placering, men det visade sig att han behövde göra ytterligare ett försök innan den satt där den skulle. Sedan stod han bredvid och försökte få upp min puls. Det låter kanske lustigt, men jag har tydligen en vilopuls som är lite låg och de vill gärna ha pulsen över 60 under snittet.

När bedövningen börjat verka sattes kateter och snart blev det åka av!

Snittet inleddes 10.47, och efter en minst sagt intressant behandling (de hade informerat oss om att jag skulle åka runt en del på operationsbordet när bebisen tas ut) hörde jag ordet “partum” följt av en kort tystnad och sedan: skrik. Fyra minuter efter inledd operation. Då började jag gråta. Jag tror att det var ren lättnad, nu är bebisen ute, skriker, mår bra och så långt gick det ju som på räls! Att det sedan tog ytterligare 35 minuter att sy ihop det hela, var ingenting vi lade någon vikt vid. Vi hade ju bebisen nu.

Vi rullades vidare till uppvak, där bebisen fick försöka amma för första gången. När jag sedan kunde vicka på tårna fick vi åka upp till BB. Det jag reagerat på i efterhand är att även BB-vistelsen kändes mer planerad vid det här planerade snittet än det gjorde vid min förra förlossning. Och då var vi ändå på BB under tre dygn förra gången.

Den där första natten sov jag inte särskilt mycket. Jag var pigg, oförskämt pigg och kanske var det lättnaden som gav den extra energin. Men jag tänker inte ljuga. Jag hade ont. Mer ont än jag  hade efter min vaginala förlossning, trots att den gick som den gick.

Mitt snitt var enkelt. Okomplicerat. I motsats till min förra förlossning.

Och det är jag tacksam för.

Nu har jag två barn. Två barn som kom till världen på väldigt olika sätt.

Jag har också ett sjukt stort (snett) ärr på magen som ändå ger en fingervisning om vad som krävs för att få ut ett barn. Rätt jävla häftigt tycker jag.

Det här med kejsarsnitt…

Jag var (för ovanlighetens skull) på Södersjukhuset i veckan. Vi har gått på samtal både före och under graviditeten eftersom jag är rädd för att förlösas med kejsarsnitt. När jag väntade vår dotter var min största skräck inför förlossningen att den skulle sluta med ett snitt. Något som i efterhand känns som ett bättre alternativ än den skada jag fick.

Ett halvår efter min förlossning fick jag domen: vid kommande förlossningar rekommenderas kejsarsnitt. Där och då var det det värsta besked jag hade kunnat få och verkligen inte vad jag ville höra. Jag ÄLSKADE att föda barn vaginalt. Det är en av de absolut häftigaste upplevelser jag haft i mitt liv, men resan efteråt har ju varit allt annat än spikrak. Eftersom jag sedan den där halvårskontrollen dessutom opererats ytterligare två gånger har det blivit ännu tydligare att kejsarsnitt är den enda utvägen. Ändå är det inte så enkelt.

Som kvinna matas vi ständigt med information om hur mycket sämre det är att föda med kejsarsnitt. Det är farligare både för mamman och barnet, återhämtningstiden är längre, anknytningen och amningen kan bli svårare och studier visar att barn förlösta med kejsarsnitt löper större risk för allergier och astma. Det går att läsa mer om barn förlösta med kejsarsnitt här, här eller här.

Men nu när kejsarsnitt är mitt enda alternativ, så är det som om riskerna inte finns! Och hur sjukt är inte det? Jag förstår att de inte vill stressa någon som jag, som redan är hispig, men hjälper det verkligen att låtsas som ingenting?

Aftonbladet har just nu en serie om förlossningsskador och jag blev måttligt provocerad av följande artikel:

Screenshot_2017-05-16-11-21-53
För det första framställs kejsarsnitt i rubriken som något riskabelt. Detta följs sedan upp med “utan medicinska skäl”. Motsägelsefullt om något. Är riskerna plötsligt obetydliga om det finns medicinska skäl? För det är så det har känts i de samtal jag haft. För mig är kejsarsnitt det enda alternativet. Riskerna med en vaginal förlossning är helt enkelt för stora med ett underliv som redan sytts ihop så många gånger. Men det är ju fortfarande riskabelt.

Och det har tagit tid för mig att förlika mig med tanken på kejsarsnitt. Vid ett tillfälle kändes inget av förlossningssätten som ett alternativ och jag hoppades innerligt på att ett nytt sätt att ta ut bebisar på skulle uppfinnas innan det var min tur att få ut det här lilla livet. Typ: “Beam me out Scotty”. Pling, så var det klart! Hade inte det varit helt fantastiskt? Men nej, kejsarsnitt är mitt förlossningssätt.

Screenshot_2017-05-20-19-22-50
En bild som dök upp i mitt Facebookflöde häromdagen.

Jag kommer bara att få nästa bebis på ett helt annat sätt än jag fick min första. Jag får uppleva båda sätten att föda på. Det är rätt häftigt faktiskt.

Trots min egen rädsla förstår jag helt och fullt att kvinnor vill föda med planerat kejsarsnitt. Idag är jag i vecka 37+0 (dvs tre veckor före fulltid) och jag vet vilket datum mitt barn kommer. Jag vet att jag kommer att ha en barnmorska med mig under hela förloppet (till skillnad från vid en vaginal förlossning).

Jag vet också att födelsevrålet publicerade en bild för några dagar sedan som visade att det redan nu i maj var fullt på alla förlossningskliniker i och runt Stockholm. För min del känns det tryggt att veta att jag har min plats trots att jag föder i Stockholm i juni.

Alla har inte den lyxen.

Jag tänker på dessa kvinnor.

Ofta.

 

På håret!

Med fyra dagars marginal har jag nu äntligen överklagat mitt beslut till patientskadeförsäkringen, eller LÖF som det också heter. De hävdar nämligen att min skada inte kunnat undvikas (vilket verkar vara deras standardsvar, bara det faktum att Hanna fick avslag är ju absurt).

Så jag försökte vara saklig och radade upp tre förslag på behandling som hade kunnat utföras, vilka kanske inte gjort mig helt skadefri men som kanske hade kunnat förminska skadeområdet något. Så nu sätter jag igång den karusellen igen. Det är bara att hoppa på!

Känslostorm!

Idag är det ett år sedan jag opererades sist. Ett år sedan mitt tredje lagningsförsök som ju tyvärr inte heller gick hela vägen. Men det är nog inte bara det som gör mig känslig idag.

Utöver det faktum att jag är gravid (och för tillfället onödigt känslig) är vår dotter sjuk, vilket har resulterat i en del sömnstörda nätter i en obekväm säng i hennes rum och missad arbetstid. Det gör inte underverk för min kropp och själ just nu. Dessutom tog hela familjen sig ut i snöstormen idag eftersom jag hade en läkartid på Södermalm. Eller ja, vi hade precis kommit fram när jag kollade på kallelsen och insåg att det stod 22 mars. Så det var ju bara att vända hem igen.

Sedan i höstas har jag jobbat 65%, pluggat 50% och fått avslag på min ansökan till LÖF (som jag fortfarande inte överklagat – börjar bli bråttom nu). Jag har dessutom arbetat med ett gäng sköna morsor i ett skrivprojekt. “Det heliga jävla moderskapet” är titeln på den bok detta arbete resulterat i – går att hitta på Akademibokhandeln under våren!

Ikväll fick jag tillbaka den slutgiltiga versionen av mitt kapitel. Där jag berättar om mina erfarenheter kring förlossningen och tiden efteråt. Jag läste min text och trots att jag läst den förut (det är ju jag som både skrivit och upplevt det!) så började jag gråta. Det kan ha varit lättnad – äntligen är det klart – eller så är det något annat.

Jag vet inte om det är det faktum att jag har ett nytt litet liv som växer inom mig och som oundvikligen ska komma ut som just nu gör mig lite extra känslig. I över två år har jag vetat att kommande barn kommer att förlösas med kejsarsnitt. Jag känner mig dock inte mer redo för det. Vad det är som skrämmer mig (utöver det stora snittet på magen) är dock oklart. Kanske är det att behöva vara vaken på operation igen. Kanske är det rädslan att återigen kanske behövas skiljas från bebis och sambo för att ligga ensam på uppvaket. Kanske är det helt enkelt rädslan för komplikationer. Jag är ju rätt bra på sådana, trots allt.

Annars känns det rätt overkligt att något som började i en tråd i en grupp på Facebook snart är en färdig produkt, redo att ta världen med storm. För inte fan kommer vi låta det här gå obemärkt förbi. Vi skriver den här boken av en anledning.

Alla borde läsa den. Varesig de är föräldrar, tänker bli föräldrar eller aldrig ens tänkt tanken att bli föräldrar.

När jag skriver det här märker jag att dagens inlägg inte riktigt går ihop. Men det är väl lite så det ser ut i min hjärna just nu. Det går inte riktigt ihop helt enkelt.

Hur som helst är jag så ofantligt stolt över det vi gjort.

Och det är nog ändå dagens största känsla.