Att hålla tyst

Idag bloggade Hanna Öhman öppenhjärtligt om vad hon känner att hon kan eller inte kan skriva om på sin blogg. Jag kommer att citera valda delar av hennes inlägg nedan. I inlägget jag länkat till skriver hon om det faktum att hon får kommentarer och frågor som handlar om huruvida hon hon inte känner att hon skrämmer gravida kvinnor.

Men visst, risken finns att jag faktiskt skrämmer någon och det är inte det jag är ute efter. Jag gör inte det här för att skrämma slag på någon. Jag gör det för att informera och öka medvetenheten om förlossningsskador, jag gör det för att jag brinner för frågan och ämnet förlossningsskador, jag gör det för att jag vill vara med och krossa skammen och tabun och för att kanske kunna vara en inspiration för andra.

Det handlar inte om att skrämma gravida kvinnor. Det handlar om att få prata om sitt liv. Så som det faktiskt ser ut. Allas liv är inte problemfria och även vi som inte har perfekta liv, perfekta förlossningar och perfekt läkning måste också få ta plats i det offentliga rummet – med eller utan stomipåse, ofrivilliga gaser och/eller inkontinens.

Livet kan inte vara perfekt hela tiden, verkligheten ser inte ut så! Vill du att den ska göra det så ska du hålla dig från internet, nyheter och all annan information du kan tänkas möta i din vardag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varje år drabbas nära fyra procent av förstföderskor av allvarliga förlossningsskador.

Jag hade hört talas om sfinkterrupturer före min förlossning men det gjorde mig inte rädd inför min egen förlossning. Jag visste ju att de flesta inte drabbas och att risken inte var särskilt hög. Hade jag trott att det skulle hända mig så hade jag antagligen aldrig vågat föda barn. Hanna beskriver en känsla som är väldigt lik min egen i samband med förlossningen:

Jag brukar även berätta för gravida förstföderskor att jag personligen upplevde förlossningen som något obeskrivligt och den häftigaste upplevelsen Jag någonsin varit med om.Trots att det gick som det gick för mig så vidhåller jag ändå att det var sjukt häftigt att föda barn.

Många kvinnor som fått liknande skador som Hanna eller jag har en helt annan uppfattning om sina förlossningar – även detta är ju helt individuellt. Jag må ha spruckit “från Ystad till Haparanda” men det gjorde inte särskilt ont när det hände (beror nog på bedövningen jag fick) och det gjorde inte mer ont efter förlossningen än vad jag hade föreställt mig (och fått höra) att det skulle göra.

20140516_134531
Bjuder på en bild som är nästan exakt två år gammal.

Idag oroar jag mig rätt mycket för gravida vänner och bekanta och hoppas med allt jag har att de ska slippa gå igenom det jag fått gå igenom. Det är en av anledningarna till att jag skriver. Det måste ske en förändring. Om det som krävs är att Hanna och jag ska svärta ner den perfekta bloggvärlden, då är det så det får vara!

Mig tystar ni inte i första laget. Inte Hanna heller verkar det som.

Det nya svarta?

Idag var jag… på Södersjukhuset förstås! Var annars?

Det här var andra återbesöket sedan den operationen i februari och jag är ju fortfarande inte helt nöjd med hur lagningsförsöken har gått. Hur som helst så har operationen enligt min läkare gått bra – muskulaturen känns stadigare än förut, trots detta är jag inte helt övertygad. Hon var under undersökningen väldigt pedagogisk och förklarade vad som skulle kunna göras men påpekade också hur en sådan lösning skulle kunna bli problematisk.

Efter undersökningen pratade vi om vad vi ska göra härnäst. Jag är tydligen fortarande svullen och det sitter stygn kvar och irriterar, så vi bestämde att vi ska ses igen efter sommaren.

I samband med detta nämnde jag också att jag eventuellt vill ha en “second opinion” något min läkare tyckte lät som en bra idé och att hon gärna skriver remiss åt just den specifika läkare som jag vill träffa. Jag behövde knappt yttra “annat landsting” innan hon avslutade min mening med “Eva Uutsal?”. Förlossningsskadegurun. Så även om resultatet inte är helt fantastiskt ur mitt perspektiv och jag lämnade undersökningsrummet med tårar i ögonen så finns det ändå hopp för framtiden. Eller ja, kanske blir ett eventuellt besök hos Eva Uutsal spiken i kistan. Kanske får jag då svart på vitt att det är så här livet ser ut nu för tiden. Det här kanske är det nya svarta?

Livet måste hur som helst gå vidare. Det har trots allt gått nästan två år sedan skadan skedde och det är fruktansvärt tröttsamt att stå och stampa på samma ställe. För att inte tänka på allt annat som pågår i livet – bara att balansera familj och jobb är ju en helt ny upplevelse för mig och jag måste kunna fokusera på dessa två delar.

Det här är garanterat inte det sista ni hör av mig, men vem vet när vi hörs igen?

Att vara positiv

Jag pratade med min bror i telefon häromdagen och sade till honom att försöka vara positiv. Han skrattade och svarade att vi inte direkt är kända för att vara positiva i vår familj. Nu sitter jag här ensam i soffan och känner hur negativiteten smyger sig på och börjar fundera på hur det kommer sig att vissa människor är så positiva trots all skit och andra (det vill säga jag) är negativa. Varför kan jag inte se det positiva? Kanske är det så att jag helt enkelt inte ser skogen för alla träd.

Det finns mycket positivt i mitt liv. Jag har en fin liten familj och ännu fler familjemedlemmar som förgyller vår vardag och hjälper oss när vi behöver det som mest. Något vi är så tacksamma för att vi inte vet var vi ska börja och hur vi ska kunna visa vår tacksamhet. Utöver detta har jag ett bra jobb där jag dagligen får träffa en hel hord av fantastiska människor.

Men jag är också opererad och omopererad med mindre lyckade resultat (jag är inte nöjd efter den senaste operationen) och vet inte hur framtiden ser ut. Det är inte jättekul att operera snippan upprepade gånger. I samband med min frånvaro från jobbet har mycket extrajobb smugit sig på och jag börjar känna mig stressad till den grad att jag har börjat glömma vad folk heter. Något som är mindre bra eftersom jag jobbar som lärare.

20160414_064625~2
M delar med sig av medicinen

Inte nog med detta så har vi också spenderat lite tid på sjukhus då vår fina lilla tjej drabbades av andningssvårigheter tidigare i veckan. Roligare saker har vi varit med om.

 

Det var det där med skogen…

Pratade precis med min klippa, han försökte peppa mig med att de människor som ser på allt så positivt utåt kanske i själva verket inte är så glada på riktigt. Mitt hjärta, han försöker ju!

Ibland behöver jag nog bara älta lite. Skriva av mig. På så sätt lämnar jag det också bakom mig – vissa delar av det i alla fall.

Imorgon är en ny dag. Och om jag kommer ihåg alla namn blir det säkert en bra dag.

Plötsligt händer det!

Nu har jag inte bloggat på ett tag. Det har varit en hel del annat på tapeten på sistone och igår var jag tillbaka på jobbet igen. Att vara tillbaka innebar i sig en hel blandning av känslor, alltifrån glädje, stress, lite panik och besvikelse. Allt är som vanligt med andra ord.

Därför ska jag nu försöka sammanställa lite av det som hänt.

Jag var på återbesök hos opererande läkare. Trots att det finns stygn som gått upp är vi försiktigt optimistiska. De självupplösande stygn som sitter har, inte helt oväntat, inte lösts upp. Så vi lät de sitta – “eftersom det är du” – och vi inte kan vara för försiktiga. Trots detta positiva besked har jag ändå svårt att känna glädje eller lättnad.

Utöver att träffa läkaren har jag också träffat en kurator på Södersjukhuset. Hon säger att det inte är så konstigt att jag inte riktigt kan tro på att resultatet skulle vara bra nu. Min läkningsprocess har ju inte sett ut som andras. Vi har också pratat om eventuella framtida barn och därmed även min rädsla för kejsarsnitt och den sorg jag har kring att inte få föda vaginalt igen. Jag har nyligen insett att jag helt plötsligt är rädd för att bli gravid, få ett snittdatum, men att bebisen sedan skulle komma för tidigt och jag skulle spricka igen. Snacka om att ligga före i händelseförloppet – vi har ju inte ens bestämt om vi ska ha fler barn! Jag är helt hopplös.

Inte nog med detta. Jag blev för en tid sedan intervjuad av en reporter som arbetar på Aftonbladet och är därför med i veckans Söndagsbilaga som har ett långt avsnitt om just förlossningsskador. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt (eftersom reportern inte riktigt ändrade min utsago så som jag önskat) men jag har ältat färdigt det nu och går vidare på nya äventyr.

Idag var jag dessutom med en stund och demonstrerade mot nedläggningen av BB Sophia utanför landstingshuset (fast jag inte är barnmorska – länk). Egentligen brinner jag inte för BB Sophia i sig, för mig handlar det om förlossningsvården i stort och att färre kvinnor ska behöva gå igenom det jag behövt gå igenom. I och med nedläggningen av två förlossningskliniker i Stockholm förutspår jag en ökning av förlossningsskadorna. Tyvärr. Det bästa plakatet löd: Ni talar om siffror. Vi talar om mammor och barn.

Kvinnor (och barn) är inte bara siffror i statistiken. De är människor som ska leva med sina upplevelser, skador eller inte, resten av sina liv. Det absolut bästa skulle vara om dessa kvinnor slapp känna sig stressade över om de ens får en plats att föda på, än mindre känna sig avvisade från den trygghet som ett sjukhus inger även efter förlossningen.

Det här blev längre än vad jag hade trott och jag behöver nu lägga lite tid på ett annat projekt.

På återseende.

Vi är inte boskap!

Nej, nu läste jag något som gjorde mig riktigt förbannad. Och jag måste i vanlig ordning få dela med mig.

Södersjukhuset har tydligen tagit fram en “ny unik metod” för att förhindra att förlossningarna blir för långdragna. Ur flera perspektiv är detta helt fantastiskt förstås, eftersom det kan förhindra skador på både mamma och barn. Genom att testa den födande kvinnans fostervatten ska det framgå huruvida kvinnan är mottaglig för värkstimulerande dropp. Så här långt är jag med och förstår syftet. Är kvinnan inte mottaglig för värkstimulerande kan beslut om kejsarsnitt, alternativt sugklocka, tas tidigare. Även här kan jag följa sjukhusets syfte med metoden. Ur personlig synvinkel behöver jag dock ifrågasätta deras förmåga att förlösa kvinnor med sugklocka, men då finns det risk att jag blir för långdragen.

Mot slutet av artikeln (som ni hittar här) står det: “Sjukhuset hoppas att man med den nya metoden kan minska tiden för födande på förlossningen, och därför kan och ta emot flera födande på förlossningen på Södersjukhuset.”. Och det är här jag fullständigt tappar fattningen. Förlösande kvinnor är inte boskap som ska radas upp och på snabbast möjliga sätt producera sin avkomma för att sedan skjutsas vidare och bli någon annans problem.

Jag vet att jag överdriver. Men förlossningsvården behöver bli bättre och det blir den inte av stressade mammor, stressade barnmorskor och överfulla sjukhus.

Hjälp mammorna så att de slipper föda barn i 49, 56 eller 71 timmar, men tänk också på att det är kvinnor som är med om den mest fantastiska och traumatiska tidpunkt i livet. Fortsätter stressen och paniken på det här sättet kommer inte kvinnor att vilja föda barn.

Tänk på det.

En liten tanke

I förra veckan var vi på vår dotters första utvecklingssamtal. Samtidigt är jag sjukskriven för ännu ett lagningsförsök efter förlossningen. Det slog mig att det ändå är en rätt bisarr situation jag befinner mig i. Min dotter går på förskola och vi diskuterar hur hennes utveckling ser ut och jag sitter där och har ännu inte helt återhämtat mig från förlossningen.

Tänk hur det kan bli.

Vissa utvecklas i raketfart och vissa lever kvar i det förgångna.

Hur som helst så blir det återbesök på Södersjukhuset på torsdag och då får vi se hur det faktiskt står till. Jag skulle vilja säga “spännande”, men då skulle jag ljuga.

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig

Ibland kan det till och med bli två blogginlägg på en dag (uppenbarligen! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Kanske borde jag skrika på någon? Men det hjälper nog inte.

Det är nog tur att jag ska träffa en kurator imorgon. Jag tror nämligen inte längre att stygn gått upp. Jag vet det. Men jag försöker i alla fall att tänka att det kanske inte är så illa. Att det kanske bara är ett par, tre stygn som gått upp. Och att jag söker mig någon annanstans om jag ska fixa det här igen. För nu räcker det, de har fått tre chanser på Södersjukhuset. Three strikes and you’re out – helt enkelt.

Inte helt oväntat känner jag mig därför lite nere så här på kvällskvisten. Varken Facebook eller Instagram kunde underhålla mig särskilt länge och på TV:n här hemma är det hockeymatch. Roligare går det att ha.

Så nu ska jag hitta på något kreativt att göra de kommande två perioderna. Imorgon ska jag ge mig själv tillåtelse att shoppa. Som plåster på såren helt enkelt.