Är det säkert att föda barn i Sverige idag?

Jag har skrivit mycket om situationen i Stockholm när det gäller förlossningsvården. Det faktum att kvinnor i Stockholm har störst risk att drabbas av allvarliga brister är ingen nyhet om du läst här förut.

Inte nog med detta. Jag har kommit i kontakt med många kvinnor som inte får tillräckligt god uppföljning efter sina förlossningsskador och som inte blir trodda när de söker vård. Ofta beroende på var i landet de befinner sig. Något jag också skrivit om tidigare.

Det är här skon klämmer.

Vi bor i Sverige. Vi är strax över 9 miljoner människor som befinner oss på en begränsad yta. Inom sjukvården erbjuder vi kvinnor cellprovtagning och mammografi för att hitta sjukdomar i ett tidigt skede. I Sverige har vi alltså lyckats samordna detta. Vad vi däremot inte lyckats samordna är nationella riktlinjer när det kommer till förlossningsvården. Att föda barn är inget nytt koncept som nått lilla Sverige, det är något som skett här i alla tider.

Ändå lägger du ditt och ditt barns liv i händerna på personer som, beroende på var i landet du bor, inte har några riktlinjer att gå på. Detta gäller allt från IVF-rutiner, fostervattenavgång och förlösning med sugklocka till bedömning av förlossningsskada och efterkontroller.

De senaste dagarna har ett inlägg spridits på Facebook där det är tydligt att en mamma, om hon fått hjälp på annan ort, med största sannolikhet haft sitt barn i livet idag. Jag grät när jag läste hennes inlägg, för hur ska vi som inte har någon medicinsk utbildning egentligen kunna veta (framför allt vid första barnet) att någonting inte står helt rätt till? För att inte tala om mamman och barnet som dog i Växjö tidigare i år, eller trillingarna på Södersjukhuset. Vi litar på sjukvården. I ett land som Sverige idag borde vi kunna göra det.

Men det kan vi inte.

Vi måste sluta upp med att vara så naiva. Vi måste styra det här sjunkande skeppet åt rätt håll så att så få kvinnor, barn och familjer som möjligt drabbas. Så svårt kan det väl inte vara? Vi är inte ett land med 300 miljoner människor. Vi är Sverige. Om vår sjukvård nu är så fantastisk som vi får den att låta, hur kommer det då sig att så många barn och mammor råkar illa ut, år efter år?

Hur gör jag, som vanlig dödlig, för att få bollen i rullning?

Hur många fler historier ska vi behöva höra innan någonting händer?

Jag kan inte svara på huruvida det är säkert att föda barn i Sverige idag. Men jag är övertygad om att det kan bli säkrare.

Advertisements

Ska det behöva vara såhär?

För över två år sedan skadades jag under min förlossning på södersjukhuset i Stockholm. Löf har nu beslutat att jag inte kan få någon ersättning för den skadan eftersom den var “medicinskt motiverad och utfördes på ett korrekt sätt och enligt en vedertagen metod”. Visst.

Men nu sitter jag här, två år senare, fortfarande inte återställd. Jag har två operationer utöver operationen som skedde i samband med förlossningen under bältet och kommer behöva ytterligare en i framtiden. Hade de inte dragit ut mitt barn med den där förbannade sugklockan hade det inte blivit såhär. Och nu kan jag inte få någon ersättning? Jag ska bara leva med det faktum att det blev såhär?

I helvete heller.

Jag pratade precis med en Jonathan på LÖF och blev bara irriterad, arg och ledsen (vilket inte är en optimal reaktion att ha på jobbet). Så nu ska jag lugna ner mig innan jag börjar överklagnings- och omprövningsprocessen.

Jag ger inte upp än.

Ännu en enkät!

Jag fick för ett tag sedan en enkät att besvara, åtta veckor efter min operation (har det verkligen gått så lång tid?) som jag ännu inte har besvarat. Eftersom jag haft annat att tänka på så fick jag en påminnelse häromdagen. Som vanligt går enkäten att fylla i digitalt, men jag föredrar att göra det på papper eftersom jag då kan vara lite extra bitter och lägga till sådant jag tycker saknas.

Enkäter ett ganska dumt påfund egentligen då de lämnar väldigt lite utrymme för egenheter. Och som vi alla vet så är jag ju en stor och unik egenhet.

De kommer att älska mitt svar.

Jag passade också på att uppdatera min ansökan till LÖF häromdagen, eftersom jag har reopererats, varit sjukskriven och ändå inte blivit bra. Passade på att berätta explicit om de problem jag fortfarande har i och med min skada. Alltid trevligt med lite detaljer!

Men nu har jag tagit en alldeles för lång paus från mitt arbete – jag måste återgå till att läsa fascinerande bedömningsanvisningar från skolverket. Vad annars kan man göra en helt vanlig måndag klockan 21.46?

På återseende!

Hur ska det här sluta?

Nu är det snart sommar och som vanligt går förlossningsvården på knäna. BB Sophia stängde för ett par dagar sedan och häromdagen nekades en kvinna plats på Södertälje sjukhus vilket ledde till att hon födde sitt barn en bil på Essingeleden.

I sommar är det två år sedan jag födde mitt barn mitt i vad som blivit en traditionell sommarkris på BB. Jag är glad att det var den sommaren jag födde och inte den här sommaren, för den här är värre. Nu saknas de förlossningsplatser som både BB Sophia och Södra BB erbjöd.

Det må saknas bevis för att personalbristen hänger ihop med antalet allvarliga bristningar, då alla kvinnor har med en barnmorska vid utdrivningsfasen av förlossningen. Men om dessa barnmorskor är stressade över det faktum att de har ytterligare en mamma att ta hand om, i ett annat rum, med andra förutsättningar och det dessutom står flera andra mödrar i kö för att få komma in och föda sina barn, kan då inte beslut stressas fram och skador inträffa? I mitt fall minns jag att de uttryckligen sade att “de trodde att det här skulle ta tid” när vi kommit in till förlossningen – vi fick också lära oss under förlossningsföreläsningarna att barnmorskorna hade hand om två kvinnor som befann sig i olika skeden i sitt förlossningsförlopp, samtidigt. Men alla kvinnors förlossningsförlopp ser inte likadant ut. Vi är inte alla stöpta i samma mall. Och det är häri problemet ligger.

Detta leder oss fram till problemets kärna och ett ämne jag kommer att återkomma till. Somar Al Naher uttryckte det fantastiskt bra i sin ledarkrönika på Aftonbladet igår:

 Förlossningsvården är ett sorgebarn. Under lång tid har kvinnovården inte ­prioriterats. Det har varit viktigare med jobbskatteavdrag och annat som fram­förallt gynnat män. Och det är väl det som allting kokar ner till i slutändan. Krisen inom BB är återkommande därför att den antagligen främst drabbar kvinnor. De som föder barnen är kvinnor och majoriteten som arbetar inom förlossningsvården är ­kvinnor. Man skulle kunna säga att den som vill veta hur kvinnor har det i ett land ska ­kika in i en förlossningssal. Vården säger ­något om hur högt ett samhälle värderar kvinnor och i slutändan liv.

 

Läs. Låt det sjunka in.

Vi hörs igen. Snart.

Att hålla tyst

Idag bloggade Hanna Öhman öppenhjärtligt om vad hon känner att hon kan eller inte kan skriva om på sin blogg. Jag kommer att citera valda delar av hennes inlägg nedan. I inlägget jag länkat till skriver hon om det faktum att hon får kommentarer och frågor som handlar om huruvida hon hon inte känner att hon skrämmer gravida kvinnor.

Men visst, risken finns att jag faktiskt skrämmer någon och det är inte det jag är ute efter. Jag gör inte det här för att skrämma slag på någon. Jag gör det för att informera och öka medvetenheten om förlossningsskador, jag gör det för att jag brinner för frågan och ämnet förlossningsskador, jag gör det för att jag vill vara med och krossa skammen och tabun och för att kanske kunna vara en inspiration för andra.

Det handlar inte om att skrämma gravida kvinnor. Det handlar om att få prata om sitt liv. Så som det faktiskt ser ut. Allas liv är inte problemfria och även vi som inte har perfekta liv, perfekta förlossningar och perfekt läkning måste också få ta plats i det offentliga rummet – med eller utan stomipåse, ofrivilliga gaser och/eller inkontinens.

Livet kan inte vara perfekt hela tiden, verkligheten ser inte ut så! Vill du att den ska göra det så ska du hålla dig från internet, nyheter och all annan information du kan tänkas möta i din vardag. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: varje år drabbas nära fyra procent av förstföderskor av allvarliga förlossningsskador.

Jag hade hört talas om sfinkterrupturer före min förlossning men det gjorde mig inte rädd inför min egen förlossning. Jag visste ju att de flesta inte drabbas och att risken inte var särskilt hög. Hade jag trott att det skulle hända mig så hade jag antagligen aldrig vågat föda barn. Hanna beskriver en känsla som är väldigt lik min egen i samband med förlossningen:

Jag brukar även berätta för gravida förstföderskor att jag personligen upplevde förlossningen som något obeskrivligt och den häftigaste upplevelsen Jag någonsin varit med om.Trots att det gick som det gick för mig så vidhåller jag ändå att det var sjukt häftigt att föda barn.

Många kvinnor som fått liknande skador som Hanna eller jag har en helt annan uppfattning om sina förlossningar – även detta är ju helt individuellt. Jag må ha spruckit “från Ystad till Haparanda” men det gjorde inte särskilt ont när det hände (beror nog på bedövningen jag fick) och det gjorde inte mer ont efter förlossningen än vad jag hade föreställt mig (och fått höra) att det skulle göra.

20140516_134531
Bjuder på en bild som är nästan exakt två år gammal.

Idag oroar jag mig rätt mycket för gravida vänner och bekanta och hoppas med allt jag har att de ska slippa gå igenom det jag fått gå igenom. Det är en av anledningarna till att jag skriver. Det måste ske en förändring. Om det som krävs är att Hanna och jag ska svärta ner den perfekta bloggvärlden, då är det så det får vara!

Mig tystar ni inte i första laget. Inte Hanna heller verkar det som.

Det nya svarta?

Idag var jag… på Södersjukhuset förstås! Var annars?

Det här var andra återbesöket sedan den operationen i februari och jag är ju fortfarande inte helt nöjd med hur lagningsförsöken har gått. Hur som helst så har operationen enligt min läkare gått bra – muskulaturen känns stadigare än förut, trots detta är jag inte helt övertygad. Hon var under undersökningen väldigt pedagogisk och förklarade vad som skulle kunna göras men påpekade också hur en sådan lösning skulle kunna bli problematisk.

Efter undersökningen pratade vi om vad vi ska göra härnäst. Jag är tydligen fortarande svullen och det sitter stygn kvar och irriterar, så vi bestämde att vi ska ses igen efter sommaren.

I samband med detta nämnde jag också att jag eventuellt vill ha en “second opinion” något min läkare tyckte lät som en bra idé och att hon gärna skriver remiss åt just den specifika läkare som jag vill träffa. Jag behövde knappt yttra “annat landsting” innan hon avslutade min mening med “Eva Uutsal?”. Förlossningsskadegurun. Så även om resultatet inte är helt fantastiskt ur mitt perspektiv och jag lämnade undersökningsrummet med tårar i ögonen så finns det ändå hopp för framtiden. Eller ja, kanske blir ett eventuellt besök hos Eva Uutsal spiken i kistan. Kanske får jag då svart på vitt att det är så här livet ser ut nu för tiden. Det här kanske är det nya svarta?

Livet måste hur som helst gå vidare. Det har trots allt gått nästan två år sedan skadan skedde och det är fruktansvärt tröttsamt att stå och stampa på samma ställe. För att inte tänka på allt annat som pågår i livet – bara att balansera familj och jobb är ju en helt ny upplevelse för mig och jag måste kunna fokusera på dessa två delar.

Det här är garanterat inte det sista ni hör av mig, men vem vet när vi hörs igen?

Att vara positiv

Jag pratade med min bror i telefon häromdagen och sade till honom att försöka vara positiv. Han skrattade och svarade att vi inte direkt är kända för att vara positiva i vår familj. Nu sitter jag här ensam i soffan och känner hur negativiteten smyger sig på och börjar fundera på hur det kommer sig att vissa människor är så positiva trots all skit och andra (det vill säga jag) är negativa. Varför kan jag inte se det positiva? Kanske är det så att jag helt enkelt inte ser skogen för alla träd.

Det finns mycket positivt i mitt liv. Jag har en fin liten familj och ännu fler familjemedlemmar som förgyller vår vardag och hjälper oss när vi behöver det som mest. Något vi är så tacksamma för att vi inte vet var vi ska börja och hur vi ska kunna visa vår tacksamhet. Utöver detta har jag ett bra jobb där jag dagligen får träffa en hel hord av fantastiska människor.

Men jag är också opererad och omopererad med mindre lyckade resultat (jag är inte nöjd efter den senaste operationen) och vet inte hur framtiden ser ut. Det är inte jättekul att operera snippan upprepade gånger. I samband med min frånvaro från jobbet har mycket extrajobb smugit sig på och jag börjar känna mig stressad till den grad att jag har börjat glömma vad folk heter. Något som är mindre bra eftersom jag jobbar som lärare.

20160414_064625~2
M delar med sig av medicinen

Inte nog med detta så har vi också spenderat lite tid på sjukhus då vår fina lilla tjej drabbades av andningssvårigheter tidigare i veckan. Roligare saker har vi varit med om.

 

Det var det där med skogen…

Pratade precis med min klippa, han försökte peppa mig med att de människor som ser på allt så positivt utåt kanske i själva verket inte är så glada på riktigt. Mitt hjärta, han försöker ju!

Ibland behöver jag nog bara älta lite. Skriva av mig. På så sätt lämnar jag det också bakom mig – vissa delar av det i alla fall.

Imorgon är en ny dag. Och om jag kommer ihåg alla namn blir det säkert en bra dag.