Det här med smärtlindring…

Jag lärde mig något nytt när jag skrev mitt inlägg igår. Det jag lärde mig gjorde mig både ledsen, fundersam och lite arg. I samband med att jag skrev om min pudendusblockad och länkade till 1177.se, läste även jag på om just denna smärtlindringsmetod.

Det går bland annat att läsa att den tidigare varit populär men numera har ersatts av andra metoder eftersom bedövningen kan “göra så att värkarna minskar och blir färre. Dessutom kan det bli svårare att krysta eftersom bedövningen kan vara så effektiv att man inte får rätt känsla för när och hur man ska krysta”.

När jag delade min nyfunna kunskap med min sambo brast det lite för mig. Jag har berättat för honom efter förlossningen att jag blev förbannad på honom när han satt bredvid mig och sa hur duktig jag var under förlossningens slutskede. Detta för att jag kände mig allt annat än duktig, det kom ju ingen bebis hur jag än gjorde och inte heller fick jag någon direkt känsla för hur jag skulle göra när jag krystade.

Så här i efterhand, när jag skriver och reflekterar kring det, är det mycket lättare att ställa de intressanta frågorna. Som till exempel:

  • Varför ge en kvinna med försvagat värkarbete en smärtlindring som kan försvaga värkarbetet ytterligare?

Med facit i hand är jag inte förvånad att det gick som det gick. Kanske är det tur att jag inte fått iväg min skadeanmälan till LÖF ännu. Jag lär mig massor av nya saker som ligger till grund för min anmälan. Jag försöker verkligen att se det positiva i det negativa.

Glaset är halvfullt idag.

Advertisements

Att förlösas med sugklocka

Inom sjukvården pratas det ofta om förstföderskors förlossningar som långa och utdragna, det var i alla fall vad vi fick höra. Min förlossning var inte nödvändigtvis som en “normal” förstföderskas. Från det att vi började klocka värkarna (klockan 00.00) tog det ungefär fyra timmar innan vi kom in till förlossningen, sju timmar att öppnas helt och lite drygt tolv timmar för henne att komma ut, klockan 12.24. Men så kom hon ju ut med sugklocka också, eller vakuumextraktion (VE) som är den medicinska termen.

I magisteruppsatsen Kvinnors upplevelse av förlossning som avslutats med vakuumextraktion ( skriven av Eolsson och Lärkhagen på Högskolan i Borås) går det bland annat att läsa att kvinnor som blir förlösta med sugklocka ofta är förstföderskor, har barn med högre födelsevikt, är inducerade (har alltså fått sin förlossning startad på medicinsk väg) eller har ett långdraget udrivningsskede. Antalet förlossningar som avslutas instrumentellt har dessutom ökat från ca 5,9% år 1990 till 9% år 2011.

Eolsson och Lärkhagen beskriver vakuumextraktion på följande sätt: “Vid VE placeras en “kopp” på barnets huvud. Med hjälp av ett vakuumsug fäster koppen på barnets huvud och därefter kan barnet försiktigt framfödas genom ett välsynkroniserat drag”. Däremot går det att läsa på netdoktor.se att det inte finns några gemensamma riktlinjer kring hur instrumentet ska användas.

Jag har tidigare berättat att jag hade en rätt avslappnad inställning till min förlossning, så när de berättade att de tyckte att hennes hjärtljud inte såg så bra ut och läkaren kom in och berättade att de skulle hjälpa bebisen ut, var jag inte orolig. Min största rädsla inför förlossningen var ett kejsarsnitt och så länge jag kunde undvika det var jag nöjd. Sen skulle de sätta klockan. Känslan när sugklockan sattes kan bäst beskrivas som att de försökte möblera ett vardagsrum därnere. Och då hade jag ändå fått Pudendusblockad (en bäckenbottenbedövning). Här kan du läsa om olika typer av bedövning vid förlossning, något vi ska återkomma till vid ett annat tillfälle.

I ett drag kom hon ut (sugklockan sattes tre minuter innan hon föddes) och jag fick väldigt snart efter att hon kom ut veta att jag spruckit en del och därför skulle sys på operation. Ingen sa då ordet sfinkterruptur.

Det talas generellt sett för lite om vilka skador en kvinna kan få vid en förlossning och jag förstår att det beror på att vi inte ska skrämma kvinnor till att inte våga föda barn. Men om det inte finns några gemensamma förhållningssätt till att förlösa kvinnor med sugklocka så är det kanske inte så konstigt att så många kvinnor skadas inom förlossningsvården idag?

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Jag tänkte skriva ett inlägg om att bli förlöst med sugklocka. Men jag försökte samtidigt att anmäla min skada till Löf.

Igen.

Och det gick inte.

Igen.

Jag blir så trött. Nu när jag äntligen hittat orken att ta tag i det här så blir jag motarbetad av en hemsida. Typiskt.

Jag skriver om något mer intressant en annan dag. Ta hand om varandra!

Statistik och begreppsförklaringar

Mitt syfte med den här bloggen är inte att skrämma födande kvinnor. Mitt syfte är att informera, inspirera och i förlängningen, förändra. Ingen kvinna som föder barn ska behöva gå igenom en så pass allvarlig skada som en sfinkterruptur är, åtminstone inte i den utsträckning som sker idag. Det får helt enkelt inte vara så.

Dagens inlägg är något mer informativt än tidigare inlägg.

Senaste siffrorna

Enligt siffror från 2013 drabbas 6,2 procent av förstföderskor i Sverige av en sfinkterruptur grad 3 eller 4. Motsvarande siffror i Stockholm är 7,4 procent och i Norrbotten 3,8 procent (länk till Svt). Det är skrämmande att nästan dubbelt så många kvinnor drabbas i Stockholm. Det ska inte spela någon roll var en kvinna i Sverige bestämmer sig för att föda sitt barn, 3,8 procent är i sig en alldeles för hög siffra – även om den är att föredra framför 7,4 procent.

Vidöppet läge

Jag berättade i ett tidigare  inlägg att min dotter föddes i så kallat vidöppet läge, eller vidöppen hjässbjudning. Detta innebär att barnet föds med ansiktet vänt mot mammans mage, istället för det vanliga bakåtvända läget. Det går att läsa en ganska bra förklaring kring detta fenomen här.

Men vad är då en sfinkterruptur?

Följande text är hämtad ur magisteruppsatsen Förekomst, eftervård och uppföljning av sfinkterruptur i samband med vaginal förlossning skriven av Karin Hellström, 2007 på Uppsala universitet (barnmorskeprogrammet), den går att läsa i sin helhet här.

Sfinkterruptur är en allvarlig komplikation som kan uppstå i samband med vaginal förlossning [1]. Ruptur i mellangården (perineum) i samband med vaginal förlossning delas in i fyra olikagrader, varav tredje och fjärdegradens ruptur kallas för sfinkterruptur. Tredje gradens ruptur,innebär total eller partiell bristning i ytlig vävnad, muskler i perineum och analsfinktern, dock inte rektalslemhinnan. Fjärde gradens ruptur, totalruptur, innebär en bristing av rektalslemhinnan [2]. Sfinkterrupturfrekvensen har ökat sedan början på 1990-talet och är högre hos förstföderskor än hos omföderskor.

Något förenklat – vid en sfinkterruptur grad 3, spricker kvinnan som många humoristiskt säger: “Från Ystad till Haparanda”, antingen ytligt eller djupt. Det finns alltså en viss bredd i diagnosen sfinkterruptur grad 3.  Vid en grad 4 har även tarmens slemhinna skadats.

Patientförsäkring

Eftersom jag drabbades av min skada i samband med sjukvård kan jag ha rätt till ekonomisk ersättning enligt patientskadelagen. Därför försöker jag just nu att anmäla min skada på nätet (www.lof.se), något jag tycker att ALLA kvinnor som drabbats av förlossningsskador borde göra, om inte för ersättningens skull så för statistiken. Beslut måste tas om att skadan hade kunnat undvikas. Jag har förstått att det kan vara svårt att bevisa och att många kvinnor i skrivande stund väntar på svar eller bråkar om att få någon information över huvud taget. För egen del har det dröjt ett tag eftersom jag helt enkelt inte haft tid eller ork att göra en anmälan. När jag nu äntligen kommit igång med en anmälan verkar hemsidan bråka med mig, så jag vet inte alls hur det här kommer att gå. Men enträgen vinner. Jag försöker igen.

Min förlossning – Min skada

Jag hade en väldigt avslappnad inställning till att föda mitt barn, att det blir som det blir, när och hur det nu blir. Jag är påläst och känner många kvinnor som fött många barn utan större problem. Trots ett ganska stort kontrollbehov normalt sett, så var jag inte ett dugg nervös inför förlossningen.

Min förlossning startade helt normalt, jämna starka värkar och ett snabbt öppningsskede. Efter nästan fem timmar på förlossningen bedömdes progressionen som långsam och värkstimulerande dropp sattes in. Fosterövervakningen visade senare att bebisen tyckte att det hela var lite väl ansträngande och slutligen togs beslut om att förlösa mig med hjälp av sugklocka. Mycket riktigt sattes en sådan och ut kom min dotter. Ett enda drag och ut kom hon i så kallat vidöppet läge.

Efter förlossningen fick jag förklarat för mig att det uppstått en kraftig bristning och att jag skulle sys på operation. Jag förstod då att det kanske var illa, men jag hade inte särskilt ont och tänkte att det kanske bara var ett par extra stygn som behövdes. Det var inte förrän jag låg på operationsbordet som jag hörde läkaren i samband med operationsförberedelserna, yttra orden total sfinkterruptur som jag till fullo förstod vad som hade hänt. Känslorna och tankarna som slog mig då är omöjliga att beskriva. Jag visste vad en sfinkterruptur innebar och föreställde mig resten av mitt liv fyllt av analinkontinens. Kunde de inte sagt som det var till mig när jag fortfarande var nere på förlossningen, där jag åtminstone hade stöd av min sambo, istället för att säga det över mitt huvud där jag låg, bedövad men fullt medveten? Nu låg jag där, jag frös, kände mig ensammast i hela världen och försökte att inte gråta.

Operationen varade i ungefär en timme och jag återförenades med min lilla familj efter nästan tre timmars frånvaro. Här kan ni, om ni är intresserade, läsa den folder jag fick när jag kom till BB.

Den typ av förlossningsskada som jag drabbades av vid min förlossning är alltså en sfinkterruptur grad 3. Jag lever inte det liv fyllt av analinkontinens som jag hysteriskt föreställde mig för ett år sedan, men jag har förutom väldigt många återbesök på Södersjukhuset det senaste året nu omopererats och är därför igång med fler återbesök.

Detta är, något förenklat, min historia. Så här långt.

Tiden går för fort!

Idag är det ett år sedan jag födde mitt första barn. Det är ett år sedan vi för första gången fick träffa den lilla varelse som legat i min mage i 41 veckor. Jag har varit en fantastisk liten individs mamma i ett års tid. Och vilken fantastisk upplevelse det har varit! Från att inte kunna hålla upp sitt eget huvud kan mitt barn nu: sitta, stå, säga ett antal utvalda ord och peka (för att nämna några saker). En liten bestämd tjej som får mig att skratta. Dagligen.

Men det är också ett år sedan min förlossningsskada. Ett år, tolv besök på Södersjukhuset i Stockholm, en ny operation och en fruktansvärd massa obesvarade frågor.

Det är inte acceptabelt att 7,4 procent av förstföderskor i Stockholm drabbas av svåra bristningar (läs mer om det här).

Alldeles för många kvinnor lider i det tysta av den här typen av förlossningsskador. Men jag tänker inte vara tyst. Kanske hade min skada kunnat undvikas, kanske inte. Det spelar mindre roll i sammanhanget.

Siffrorna för den här typen av skador är för höga och något måste göras. Jag vet inte vad som ska göras eller hur det ska göras, men jag kan inte sitta tyst utan att säga något. Det må vara för sent för mig, men det finns många kvinnor som ska föda sina barn och de ska inte behöva genomgå den här typen av skador. Inte i dagens Sverige.

Jag har därför bestämt mig för att börja blogga.

Hjälp mig att sprida ordet, hjälp mig att förändra förlossningssjukvården.

Läs gärna:

“Kvinnor lider i tysthet med sina förlossningsskador”