Patientförsäkring

Eftersom jag drabbades av min skada i samband med sjukvård kan jag ha rätt till ekonomisk ersättning enligt patientskadelagen. Därför försöker jag just nu att anmäla min skada på nätet (www.lof.se), något jag tycker att ALLA kvinnor som drabbats av förlossningsskador borde göra, om inte för ersättningens skull så för statistiken. Beslut måste tas om att skadan hade kunnat undvikas. Jag har förstått att det kan vara svårt att bevisa och att många kvinnor i skrivande stund väntar på svar eller bråkar om att få någon information över huvud taget. För egen del har det dröjt ett tag eftersom jag helt enkelt inte haft tid eller ork att göra en anmälan. När jag nu äntligen kommit igång med en anmälan verkar hemsidan bråka med mig, så jag vet inte alls hur det här kommer att gå. Men enträgen vinner. Jag försöker igen.

Min förlossning – Min skada

Jag hade en väldigt avslappnad inställning till att föda mitt barn, att det blir som det blir, när och hur det nu blir. Jag är påläst och känner många kvinnor som fött många barn utan större problem. Trots ett ganska stort kontrollbehov normalt sett, så var jag inte ett dugg nervös inför förlossningen.

Min förlossning startade helt normalt, jämna starka värkar och ett snabbt öppningsskede. Efter nästan fem timmar på förlossningen bedömdes progressionen som långsam och värkstimulerande dropp sattes in. Fosterövervakningen visade senare att bebisen tyckte att det hela var lite väl ansträngande och slutligen togs beslut om att förlösa mig med hjälp av sugklocka. Mycket riktigt sattes en sådan och ut kom min dotter. Ett enda drag och ut kom hon i så kallat vidöppet läge.

Efter förlossningen fick jag förklarat för mig att det uppstått en kraftig bristning och att jag skulle sys på operation. Jag förstod då att det kanske var illa, men jag hade inte särskilt ont och tänkte att det kanske bara var ett par extra stygn som behövdes. Det var inte förrän jag låg på operationsbordet som jag hörde läkaren i samband med operationsförberedelserna, yttra orden total sfinkterruptur som jag till fullo förstod vad som hade hänt. Känslorna och tankarna som slog mig då är omöjliga att beskriva. Jag visste vad en sfinkterruptur innebar och föreställde mig resten av mitt liv fyllt av analinkontinens. Kunde de inte sagt som det var till mig när jag fortfarande var nere på förlossningen, där jag åtminstone hade stöd av min sambo, istället för att säga det över mitt huvud där jag låg, bedövad men fullt medveten? Nu låg jag där, jag frös, kände mig ensammast i hela världen och försökte att inte gråta.

Operationen varade i ungefär en timme och jag återförenades med min lilla familj efter nästan tre timmars frånvaro. Här kan ni, om ni är intresserade, läsa den folder jag fick när jag kom till BB.

Den typ av förlossningsskada som jag drabbades av vid min förlossning är alltså en sfinkterruptur grad 3. Jag lever inte det liv fyllt av analinkontinens som jag hysteriskt föreställde mig för ett år sedan, men jag har förutom väldigt många återbesök på Södersjukhuset det senaste året nu omopererats och är därför igång med fler återbesök.

Detta är, något förenklat, min historia. Så här långt.

Tiden går för fort!

Idag är det ett år sedan jag födde mitt första barn. Det är ett år sedan vi för första gången fick träffa den lilla varelse som legat i min mage i 41 veckor. Jag har varit en fantastisk liten individs mamma i ett års tid. Och vilken fantastisk upplevelse det har varit! Från att inte kunna hålla upp sitt eget huvud kan mitt barn nu: sitta, stå, säga ett antal utvalda ord och peka (för att nämna några saker). En liten bestämd tjej som får mig att skratta. Dagligen.

Men det är också ett år sedan min förlossningsskada. Ett år, tolv besök på Södersjukhuset i Stockholm, en ny operation och en fruktansvärd massa obesvarade frågor.

Det är inte acceptabelt att 7,4 procent av förstföderskor i Stockholm drabbas av svåra bristningar (läs mer om det här).

Alldeles för många kvinnor lider i det tysta av den här typen av förlossningsskador. Men jag tänker inte vara tyst. Kanske hade min skada kunnat undvikas, kanske inte. Det spelar mindre roll i sammanhanget.

Siffrorna för den här typen av skador är för höga och något måste göras. Jag vet inte vad som ska göras eller hur det ska göras, men jag kan inte sitta tyst utan att säga något. Det må vara för sent för mig, men det finns många kvinnor som ska föda sina barn och de ska inte behöva genomgå den här typen av skador. Inte i dagens Sverige.

Jag har därför bestämt mig för att börja blogga.

Hjälp mig att sprida ordet, hjälp mig att förändra förlossningssjukvården.

Läs gärna:

“Kvinnor lider i tysthet med sina förlossningsskador”