Enkät

Jag hinner tyvärr inte skriva något längre inlägg idag.

Däremot kan jag meddela att jag nu har fått en enkät att besvara, ett år efter min skada. Det ska bli väldigt intressant att se vad de vill veta – för jag har rätt många åsikter, framför allt om den eftervård jag fått!

Advertisements

Förlossningspersonal

Idag tänkte jag skriva ett inlägg om den personal jag hade med mig under min förlossning, eller ja, barnmorskan och undersköterskan som tog över vid sjutiden på morgonen och var med när bebisen tillslut kom ut. Elisabeth och Linnéa hette de och de var fantastiska båda två.

Det första barnmorskan fick göra när hon hälsade på mig var att undersöka hur öppen jag var, något jag var fullt medveten om och vi skojade om hur kliniskt det kan vara när man möter någon för första gången. Hon konstaterade där och då att jag var fullt öppen och grusade därmed mina förhoppningar om att få ryggmärgsbedövning. Allt jag hade (fram till senare, då pudendusblockaden sattes) var alltså lustgas. Den hjälpte inte till med mycket mer än att vara ett sätt för mig att kontrollera min andning. I samband med de smärtor jag upplevde blev jag oerhört sarkastisk och bitter. Enligt min uppfattning ville hon att jag skulle byta ställning till höger och vänster, pröva förlossningspall, boll, ligga på sidan och dessutom var det ett himla tjat om att jag skulle kissa. Jag tyckte att hon kunde göra allt det där istället och uttryckte mig i stil med: “jag bytte ju precis till den här ställningen, du kan byta ställning!”.

Det var så himla skönt att de hängde med i mitt bittra sätt och den jargong vi hade. Vi skrattade mycket och hade det väldigt trevligt där inne i förlossningsrummet, trots mina jämna plågor. Vid något tillfälle drogs det till och med ett ordskämt av undersköterskan – något som framför allt uppskattades av sambon, men även av mig. Ingen av oss kommer dock ihåg sagda ordskämt idag. Tyvärr.

Min upplevelse är att dessa två kvinnor spenderade väldigt mycket tid inne hos mig, trots att jag vet att de hade en annan förlösande kvinna att ta hand om i en annan förlossningssal, jag tror inte ens att de fick tid till att äta lunch. Trots den stress som dessa två kvinnor måste upplevt den dagen (och säkert många andra dagar för den delen) fick de mig att känna mig väl omhändertagen, både fysiskt och psykiskt, och jag var aldrig orolig. De verkade dessutom genuint glada över att få vara med när vi fick träffa vår dotter för första gången.

Jag är glad att det var dessa två kvinnor som var med när jag födde mitt första barn. De fick en minst sagt smärtfylld situation att kännas både rolig och avslappnad – de gav mig en fantastisk förlossningsupplevelse. En upplevelse som inte försvinner på grund av vad som skedde under de tre sista minutrarna av min förlossning eller de tolv månader som gått sedan dess.

Att föda barn är det häftigaste jag gjort och i samband med min förlossning träffade jag två kvinnor jag aldrig kommer att glömma. Jag undrar ibland om de minns oss?

Det här med smärtlindring…

Jag lärde mig något nytt när jag skrev mitt inlägg igår. Det jag lärde mig gjorde mig både ledsen, fundersam och lite arg. I samband med att jag skrev om min pudendusblockad och länkade till 1177.se, läste även jag på om just denna smärtlindringsmetod.

Det går bland annat att läsa att den tidigare varit populär men numera har ersatts av andra metoder eftersom bedövningen kan “göra så att värkarna minskar och blir färre. Dessutom kan det bli svårare att krysta eftersom bedövningen kan vara så effektiv att man inte får rätt känsla för när och hur man ska krysta”.

När jag delade min nyfunna kunskap med min sambo brast det lite för mig. Jag har berättat för honom efter förlossningen att jag blev förbannad på honom när han satt bredvid mig och sa hur duktig jag var under förlossningens slutskede. Detta för att jag kände mig allt annat än duktig, det kom ju ingen bebis hur jag än gjorde och inte heller fick jag någon direkt känsla för hur jag skulle göra när jag krystade.

Så här i efterhand, när jag skriver och reflekterar kring det, är det mycket lättare att ställa de intressanta frågorna. Som till exempel:

  • Varför ge en kvinna med försvagat värkarbete en smärtlindring som kan försvaga värkarbetet ytterligare?

Med facit i hand är jag inte förvånad att det gick som det gick. Kanske är det tur att jag inte fått iväg min skadeanmälan till LÖF ännu. Jag lär mig massor av nya saker som ligger till grund för min anmälan. Jag försöker verkligen att se det positiva i det negativa.

Glaset är halvfullt idag.

Att förlösas med sugklocka

Inom sjukvården pratas det ofta om förstföderskors förlossningar som långa och utdragna, det var i alla fall vad vi fick höra. Min förlossning var inte nödvändigtvis som en “normal” förstföderskas. Från det att vi började klocka värkarna (klockan 00.00) tog det ungefär fyra timmar innan vi kom in till förlossningen, sju timmar att öppnas helt och lite drygt tolv timmar för henne att komma ut, klockan 12.24. Men så kom hon ju ut med sugklocka också, eller vakuumextraktion (VE) som är den medicinska termen.

I magisteruppsatsen Kvinnors upplevelse av förlossning som avslutats med vakuumextraktion ( skriven av Eolsson och Lärkhagen på Högskolan i Borås) går det bland annat att läsa att kvinnor som blir förlösta med sugklocka ofta är förstföderskor, har barn med högre födelsevikt, är inducerade (har alltså fått sin förlossning startad på medicinsk väg) eller har ett långdraget udrivningsskede. Antalet förlossningar som avslutas instrumentellt har dessutom ökat från ca 5,9% år 1990 till 9% år 2011.

Eolsson och Lärkhagen beskriver vakuumextraktion på följande sätt: “Vid VE placeras en “kopp” på barnets huvud. Med hjälp av ett vakuumsug fäster koppen på barnets huvud och därefter kan barnet försiktigt framfödas genom ett välsynkroniserat drag”. Däremot går det att läsa på netdoktor.se att det inte finns några gemensamma riktlinjer kring hur instrumentet ska användas.

Jag har tidigare berättat att jag hade en rätt avslappnad inställning till min förlossning, så när de berättade att de tyckte att hennes hjärtljud inte såg så bra ut och läkaren kom in och berättade att de skulle hjälpa bebisen ut, var jag inte orolig. Min största rädsla inför förlossningen var ett kejsarsnitt och så länge jag kunde undvika det var jag nöjd. Sen skulle de sätta klockan. Känslan när sugklockan sattes kan bäst beskrivas som att de försökte möblera ett vardagsrum därnere. Och då hade jag ändå fått Pudendusblockad (en bäckenbottenbedövning). Här kan du läsa om olika typer av bedövning vid förlossning, något vi ska återkomma till vid ett annat tillfälle.

I ett drag kom hon ut (sugklockan sattes tre minuter innan hon föddes) och jag fick väldigt snart efter att hon kom ut veta att jag spruckit en del och därför skulle sys på operation. Ingen sa då ordet sfinkterruptur.

Det talas generellt sett för lite om vilka skador en kvinna kan få vid en förlossning och jag förstår att det beror på att vi inte ska skrämma kvinnor till att inte våga föda barn. Men om det inte finns några gemensamma förhållningssätt till att förlösa kvinnor med sugklocka så är det kanske inte så konstigt att så många kvinnor skadas inom förlossningsvården idag?

Det blir inte alltid som man tänkt sig…

Jag tänkte skriva ett inlägg om att bli förlöst med sugklocka. Men jag försökte samtidigt att anmäla min skada till Löf.

Igen.

Och det gick inte.

Igen.

Jag blir så trött. Nu när jag äntligen hittat orken att ta tag i det här så blir jag motarbetad av en hemsida. Typiskt.

Jag skriver om något mer intressant en annan dag. Ta hand om varandra!

Statistik och begreppsförklaringar

Mitt syfte med den här bloggen är inte att skrämma födande kvinnor. Mitt syfte är att informera, inspirera och i förlängningen, förändra. Ingen kvinna som föder barn ska behöva gå igenom en så pass allvarlig skada som en sfinkterruptur är, åtminstone inte i den utsträckning som sker idag. Det får helt enkelt inte vara så.

Dagens inlägg är något mer informativt än tidigare inlägg.

Senaste siffrorna

Enligt siffror från 2013 drabbas 6,2 procent av förstföderskor i Sverige av en sfinkterruptur grad 3 eller 4. Motsvarande siffror i Stockholm är 7,4 procent och i Norrbotten 3,8 procent (länk till Svt). Det är skrämmande att nästan dubbelt så många kvinnor drabbas i Stockholm. Det ska inte spela någon roll var en kvinna i Sverige bestämmer sig för att föda sitt barn, 3,8 procent är i sig en alldeles för hög siffra – även om den är att föredra framför 7,4 procent.

Vidöppet läge

Jag berättade i ett tidigare  inlägg att min dotter föddes i så kallat vidöppet läge, eller vidöppen hjässbjudning. Detta innebär att barnet föds med ansiktet vänt mot mammans mage, istället för det vanliga bakåtvända läget. Det går att läsa en ganska bra förklaring kring detta fenomen här.

Men vad är då en sfinkterruptur?

Följande text är hämtad ur magisteruppsatsen Förekomst, eftervård och uppföljning av sfinkterruptur i samband med vaginal förlossning skriven av Karin Hellström, 2007 på Uppsala universitet (barnmorskeprogrammet), den går att läsa i sin helhet här.

Sfinkterruptur är en allvarlig komplikation som kan uppstå i samband med vaginal förlossning [1]. Ruptur i mellangården (perineum) i samband med vaginal förlossning delas in i fyra olikagrader, varav tredje och fjärdegradens ruptur kallas för sfinkterruptur. Tredje gradens ruptur,innebär total eller partiell bristning i ytlig vävnad, muskler i perineum och analsfinktern, dock inte rektalslemhinnan. Fjärde gradens ruptur, totalruptur, innebär en bristing av rektalslemhinnan [2]. Sfinkterrupturfrekvensen har ökat sedan början på 1990-talet och är högre hos förstföderskor än hos omföderskor.

Något förenklat – vid en sfinkterruptur grad 3, spricker kvinnan som många humoristiskt säger: “Från Ystad till Haparanda”, antingen ytligt eller djupt. Det finns alltså en viss bredd i diagnosen sfinkterruptur grad 3.  Vid en grad 4 har även tarmens slemhinna skadats.

Patientförsäkring

Eftersom jag drabbades av min skada i samband med sjukvård kan jag ha rätt till ekonomisk ersättning enligt patientskadelagen. Därför försöker jag just nu att anmäla min skada på nätet (www.lof.se), något jag tycker att ALLA kvinnor som drabbats av förlossningsskador borde göra, om inte för ersättningens skull så för statistiken. Beslut måste tas om att skadan hade kunnat undvikas. Jag har förstått att det kan vara svårt att bevisa och att många kvinnor i skrivande stund väntar på svar eller bråkar om att få någon information över huvud taget. För egen del har det dröjt ett tag eftersom jag helt enkelt inte haft tid eller ork att göra en anmälan. När jag nu äntligen kommit igång med en anmälan verkar hemsidan bråka med mig, så jag vet inte alls hur det här kommer att gå. Men enträgen vinner. Jag försöker igen.