Det är över sex år sedan jag fick min förlossningsskada.
Det är nästan två år sedan jag var proffspatient på bäckenbottencentrum.
Idag är det ungefär två veckor sedan jag var tillbaka på bäckenbottencentrum och pratade om mina alternativ. Och vilket fantastiskt möte det blev! Äntligen fick jag träffa en läkare som läst min journal, som lyssnade och förstod. Hon bad till och med om ursäkt å sjukvårdens vägnar för att jag inte fick en sjukskrivning vid min operation 2015. Vi pratade om vad de tror att de kan göra för mig och när detta kan göras.
Det vi kom fram till att en sfinkterrekonstruktion nog inte är rätt väg att gå, eftersom mina problem där ändå är relativt små. Det landar istället i ytterligare en mellangårdsoperation. När doktorn nämnde att det är en dagoperation det handlar om var jag tydlig med att jag, med tanke på min historia, vill ligga kvar på sjukhuset en natt. Utan tvekan från hennes håll fick jag ett okej på detta. Vilken lättnad!
I och med rådande läge inom sjukvården och samhället i stort var sannolikheten att få en operation (med övernattning) innan mars 2021, ganska liten.
Men!
Det ska ju finnas fördelar med att vara arbetslös. Jag har nämligen möjlighet att ta en tid med kort varsel.
Så igår ringde en kvinna från operationsplaneringen och frågade om jag ville ha en operationstid i nästa vecka. Och varför skulle jag säga nej?
Nu sitter jag här. Jag ska få ta ett Covid-test i näsan, får sedan inte åka kommunalt och måste isolera mig inför min fjärde mellangårdsoperation som sker nästa vecka.
Sedan ska jag ta det lugnt.
Jag får vara kvar på sjukhuset en natt, vi förbereder barnen på att ta det väldigt lugnt med mig och vara beredda på att det är pappa som hämtar och lämnar den närmsta tiden. Treåringen är ju inne i en period där “varför” är det mest använda ordet och det är inte jättelätt att förklara vad det faktiskt är som ska ske. Det är lite lättare att förstå när det är muskeln i armen som är av och måste lagas. Och det har vi ju redan prövat i den här familjen.
Jag är i dagsläget inte speciellt nervös, men kanske är jag lite luttrad och pessimistisk och tänker att det blir vad det blir. Det är ju väldigt mycket ärrvävnad där nere. Kanske blir det inte bättre den här gången heller. Eller så blir det det.
Vi får se.
Frökenvinter 